2014-09-01

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Det var längesedan nu jag vaknade med ångest i kroppen. Förlamande skräck och det man kallar för "en klump i halsen", det där oroliga som fladdrar äckligt i varje liten vrå av kroppen. Näääähh nu var det längesedan. Jag tänker varje dag på att det är så stort att jag kan må bra, dag efter dag. Att jag är på noll igen. Inte plus, inte minus, utan noll. Lika glad som jag vågar känna mig över detta är jag rädd att det ska börja svikta, noll är farligt nära minus som ni vet. Det finns inga garantier på noll just förutom att det är ett slags limbo. Men det går bra hittills, det går okej. När jag får panik eller oro trappar jag ner på aktiviteterna, jag garderar mig med en spliff och en tablett om jag är rädd att inte kunna sova, jag aktar mig för att ljuga för mycket och försöker vara ärlig med omgivningen. Vägrar vara ensam i detta längre.

En annan sak som ploppade fram igår var att jag insåg att det ganska exakt är ett år sedan jag låg inlagd på psyket. Jag spenderade de där sista dagarna av sommaren i landstingets lakan på en institution med låsta dörrar och vak. Det var varmt fortfarande, jag såg bilder på instagram där mina vänner badade och var på konserter. Men jag satt på den inglasade balkongen och försökte undvika all kontakt med de andra patienterna. Då trodde jag att jag hamnat vid världens ände. Jag märker nu, ett år senare, att det var fel. Men i nästan ett helt år efter det har jag fortfarande trott att det var så, och när jag väl hamnade vid världens ände var det väldigt svårt att ta sig därifrån.

Det var allt för nu. Fint att vara tillbaka!
/WG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar