2014-09-11

Exklusivt behind the scenes

Kära emos

Har nu gått två veckor på psykkursen. Har velat blogga massor varje dag men det har varit så fullt i min lilla skalle att det inte har gått. Men vad ska jag säga. Jag har stretat emot, tänkt att jag ska bli hudläkare eller kanske gynekolog. Men såhär kul som de här två veckorna varit har jag fan inte haft på fem år på läkarprogrammet. Så det är väl bara att krypa till korset. Psyk är så kul. Intressant och intellektuellt stimulerande. Kollegorna är något udda men sympatiska och intelligenta.

Jag var så rädd förra veckan för att denna terminen skulle bli helt åt helvete. Vi började nämligen med föreläsningar och seminarier och stämningen i klassen var minst sagt udda. På introduktionsföreläsningen fnissade gänget av coola sköna normala killar nervöst och frågade om det var så att patienterna brukade ha vapen med sig. Om lobotomi fortfarande användes. Hur man skulle göra med larmet. Ni fattar. Jag kände mig ledsen och ffa äcklad och alienerad från detta gäng av idioter. Nån sa "alltså detta är ju rätt så vanligt, det kan ju vara så att JAG faktiskt KÄNNER någon som är psykiskt sjuk" och jag ville bara skrika åt dom. Jävla cpn alltså. Är det ingen som varit deprimerad i min klass eller? Men grejen är att jag ger ju inte heller sken av att vara särskilt deprimerad så det kan ju rent teoretiskt vara så att alla går runt och har div inläggningar och ångestattacker i bagaget. Men inte säger nåt liksom. Tror dock inte det. Skitsamma, jag behöver inte tillbringa så mycket tid med dom så det spelar ingen roll. Men jag var provocerad och rädd att det skulle vara samma stämning på avdelningarna bland personalen där. Raljerande och nedlåtande.

Som tur var har jag än så länge motbevisats. Personalen på psyk är fan toppen. De konverserar med uppenbart galna människor på ett respektfullt och ödmjukt sätt, och när patienten lämnat rummet är tonen densamma. Skönt. Vet inte var jag ska börja riktigt, men jag ska ge er lite anekdotisk kunskap som jag förvärvat idag:

Överläkarn på avdelningen jag är på är en speciell typ. Han verkar intresserad av psykiatrins historia och berättar gärna om historiska studier och behandlingsmetoder. I någon historisk artikel hade han läst om en daterad fiffig blandning av preparat som han sedan testat på sina patienter med gott resultat. Såhär: när bipolära eller psykotiska patienter är uppvarvade och maniska finns det ofta drag av paranoia och de sällan särskilt sugna på att ta olika piller. Som tur är, eller vad man ska säga, så är det inte heller helt ovanligt att dessa patienter är som man säger "begivna på flaskan". Dvs, är lite småalkade. Då ordinerar ÖL xx följande blandning av orala droppar

Heminevrin (sederande)
Iktorivil (bensodiazepin)
Theralen (antihistamin)

dvs HIT.  Var för sig smakar dropparna illa men tillsammans bildar de en vackert blå vätska som smakar som Jägermeister och ger lugn och skön sömn inom en kvart. Tjusigt tycker jag

En annan konsekvens av veckan är att jag slutat tvärt med ergenyl. Jag är ordinerad samma doser som patienter som är rejält aggressiva och uppvarvade. Det känns faktiskt inte rimligt. Än så länge har jag inte märkt något dåligt. Är lite piggare kanske, men det kan vara en effekt av att jag har kul också. ni kan ju säga till om jag verkar överdrivet självsäker


skoja


Snart val hörrni. Kan inte tänka på det utan att få yrsel av nervositet. Längtar till på söndag då man kan supa och fira.

Puss och kram från med kand Queen of The Najt



1 kommentar:

  1. Älskar ditt öppna sätt o är lika"twusted" som du verkar med alla tankar ��finner denna blogg väldigt givande ��

    SvaraRadera