2014-09-16

Ny åkomma

Kära emos och emoanhängare.

Idag slår jag mig ner här framför min datormaskin för att berätta för er om min senaste hudåkomma. Ett steg framåt, två steg bakåt. Ja ni kanske minns mitt senaste hudrelaterade inlägg, det där som handlade om att allt var bra?

Hm, nu är det inte bra längre.
Det är mycket dåligt.

Under sommaren fick jag några fruktansvärt fula utslag kring näsvingarna. Röda irriterade flagande saker. Omöjliga att med hjälp av diverse fuktsalvor bli av med och omöjliga att täcka över med smink på ett vettigt sätt. Jag tänkte att jag för första gången i mitt liv drabbats av något jävla eksem. KUL. Andra människor nickade igenkännande när jag sa just detta ord, eksem, och beordrade mig att smörja med hydrokortison på ett vänligt men bestämt vis. Så det gjorde jag. Det skulle jag inte ha gjort.

Utslagen blev värre. Större, torrare, rödare, och jag fick dessutom små hemska varblåsor. Det spred sig nedåt  och dök upp på hakan. Jag fick panik. Orkar ej fler motgångar med huden i fejset. Tänkte saker som: Varför jag?! och nu ger jag upp!! det spred sig ännu mer. Plötsligt dök röda fläckar upp i den tunna huden under ögonen.

Desperata googlingar ledde mig till att tro att det jag drabbats av var rosacea. Med andra ord en jävligt dum idé att smörja på en massa hydrokortison. Förvirring dock när jag läser att det är ganska ovanligt att rosacea drabbar folk under trettio? Att det oftast dyker upp på kinderna? Att det är mycket likt men på helt fel ställen? Googlandet fortsatte och jag leddes till att misstänka att det jag drabbats av var dermatit. En märklig hudsjukdom som oftast drabbar unga kvinnor till följd av överanvändning av hudprodukter och makeup, och ibland som följd av... ja ingenting. Orsak: okänd, alltså. I många fall.

Har inte känt mig så ful som jag gjort under denna period på länge. Känt mig så JÄVLA ful!!! Ni vet hur det känns när man får skit runt munnen och näsan, fy satan det är verkligen sämsta stället. Knappt lämnat hemmet utan att omsorgsfullt täcka det fula med smink, trots att jag vet att det förmodligen bara förvärrar situationen.

Idag hade jag i alla fall tid på en hudläkarmottagning, god bless it. Inte en dag för tidigt. Det tog ungefär femtion sekunder innan läkaren jag träffade ba: "DU HAR PERIORAL DERMATIT! DETTA SKA VI LÖSA! JAG SKRIVER UT ANTIBIOTIKA, DET KOMMER BLI BRA!" Åååååh alla gulliga människor i världen, jag blev så lycklig av att höra dessa ord att jag nästan började böla. Ännu lyckligare blev jag när jag på apoteket upptäckte att jag kommit upp i frikort = betalade noll kronor för tabletterna och passade dessutom på att plocka ut mina trotjänare cymbalta för den totala summan noll kronor.

Någon annan som har erfarenhet av dermatit? Nu ska jag käka två tabletter Tetralysin om dagen i tre månader och så håller vi/jag tummarna för att det blir bättre snart. Hoppashoppashoppas.

Kram på er.
/WG

2014-09-11

Exklusivt behind the scenes

Kära emos

Har nu gått två veckor på psykkursen. Har velat blogga massor varje dag men det har varit så fullt i min lilla skalle att det inte har gått. Men vad ska jag säga. Jag har stretat emot, tänkt att jag ska bli hudläkare eller kanske gynekolog. Men såhär kul som de här två veckorna varit har jag fan inte haft på fem år på läkarprogrammet. Så det är väl bara att krypa till korset. Psyk är så kul. Intressant och intellektuellt stimulerande. Kollegorna är något udda men sympatiska och intelligenta.

Jag var så rädd förra veckan för att denna terminen skulle bli helt åt helvete. Vi började nämligen med föreläsningar och seminarier och stämningen i klassen var minst sagt udda. På introduktionsföreläsningen fnissade gänget av coola sköna normala killar nervöst och frågade om det var så att patienterna brukade ha vapen med sig. Om lobotomi fortfarande användes. Hur man skulle göra med larmet. Ni fattar. Jag kände mig ledsen och ffa äcklad och alienerad från detta gäng av idioter. Nån sa "alltså detta är ju rätt så vanligt, det kan ju vara så att JAG faktiskt KÄNNER någon som är psykiskt sjuk" och jag ville bara skrika åt dom. Jävla cpn alltså. Är det ingen som varit deprimerad i min klass eller? Men grejen är att jag ger ju inte heller sken av att vara särskilt deprimerad så det kan ju rent teoretiskt vara så att alla går runt och har div inläggningar och ångestattacker i bagaget. Men inte säger nåt liksom. Tror dock inte det. Skitsamma, jag behöver inte tillbringa så mycket tid med dom så det spelar ingen roll. Men jag var provocerad och rädd att det skulle vara samma stämning på avdelningarna bland personalen där. Raljerande och nedlåtande.

Som tur var har jag än så länge motbevisats. Personalen på psyk är fan toppen. De konverserar med uppenbart galna människor på ett respektfullt och ödmjukt sätt, och när patienten lämnat rummet är tonen densamma. Skönt. Vet inte var jag ska börja riktigt, men jag ska ge er lite anekdotisk kunskap som jag förvärvat idag:

Överläkarn på avdelningen jag är på är en speciell typ. Han verkar intresserad av psykiatrins historia och berättar gärna om historiska studier och behandlingsmetoder. I någon historisk artikel hade han läst om en daterad fiffig blandning av preparat som han sedan testat på sina patienter med gott resultat. Såhär: när bipolära eller psykotiska patienter är uppvarvade och maniska finns det ofta drag av paranoia och de sällan särskilt sugna på att ta olika piller. Som tur är, eller vad man ska säga, så är det inte heller helt ovanligt att dessa patienter är som man säger "begivna på flaskan". Dvs, är lite småalkade. Då ordinerar ÖL xx följande blandning av orala droppar

Heminevrin (sederande)
Iktorivil (bensodiazepin)
Theralen (antihistamin)

dvs HIT.  Var för sig smakar dropparna illa men tillsammans bildar de en vackert blå vätska som smakar som Jägermeister och ger lugn och skön sömn inom en kvart. Tjusigt tycker jag

En annan konsekvens av veckan är att jag slutat tvärt med ergenyl. Jag är ordinerad samma doser som patienter som är rejält aggressiva och uppvarvade. Det känns faktiskt inte rimligt. Än så länge har jag inte märkt något dåligt. Är lite piggare kanske, men det kan vara en effekt av att jag har kul också. ni kan ju säga till om jag verkar överdrivet självsäker


skoja


Snart val hörrni. Kan inte tänka på det utan att få yrsel av nervositet. Längtar till på söndag då man kan supa och fira.

Puss och kram från med kand Queen of The Najt



2014-09-01

Källa: mig själv


Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Det var längesedan nu jag vaknade med ångest i kroppen. Förlamande skräck och det man kallar för "en klump i halsen", det där oroliga som fladdrar äckligt i varje liten vrå av kroppen. Näääähh nu var det längesedan. Jag tänker varje dag på att det är så stort att jag kan må bra, dag efter dag. Att jag är på noll igen. Inte plus, inte minus, utan noll. Lika glad som jag vågar känna mig över detta är jag rädd att det ska börja svikta, noll är farligt nära minus som ni vet. Det finns inga garantier på noll just förutom att det är ett slags limbo. Men det går bra hittills, det går okej. När jag får panik eller oro trappar jag ner på aktiviteterna, jag garderar mig med en spliff och en tablett om jag är rädd att inte kunna sova, jag aktar mig för att ljuga för mycket och försöker vara ärlig med omgivningen. Vägrar vara ensam i detta längre.

En annan sak som ploppade fram igår var att jag insåg att det ganska exakt är ett år sedan jag låg inlagd på psyket. Jag spenderade de där sista dagarna av sommaren i landstingets lakan på en institution med låsta dörrar och vak. Det var varmt fortfarande, jag såg bilder på instagram där mina vänner badade och var på konserter. Men jag satt på den inglasade balkongen och försökte undvika all kontakt med de andra patienterna. Då trodde jag att jag hamnat vid världens ände. Jag märker nu, ett år senare, att det var fel. Men i nästan ett helt år efter det har jag fortfarande trott att det var så, och när jag väl hamnade vid världens ände var det väldigt svårt att ta sig därifrån.

Det var allt för nu. Fint att vara tillbaka!
/WG