2014-06-13

Tjockisen

Hallå där alla snälla gulliga emos.

Nu är det varmt ute och då kan man inte ha på sig lika mycket kläder. Det är både skönt och lite jobbigt. Jag tvingas på ett nytt sätt konfrontera att min kropp förändrats jättemycket sedan jag blev sjuk. att den förändrats jättemycket sedan jag började medicinera.

Så här har det varit. Nu ska jag säga det så att ni fattar vad jag menar med resterande text i detta inlägg. Jag har alltid tyckt om min kropp. Den har funkat, den har varit fin, den har inte varit för smal eller för tjock. Helt enkelt en snygg funktionell bil som man kör runt i. Ibland tjärvar den lite och ibland måste den in på service, ja ni vet. Men överlag, pålitlig och fin. Vikten har alltid hållit sig jämn, ibland något "för lite" som det heter, men jämn och pålitlig.

Nå, förra sommaren hade jag varit ett officiellt emo i ett halvår. Innan det hade jag varit ett relativt hemligt emo i ungefär två tredjedelar av mitt liv. Innan jag blev officiellt emo (dvs berättade för andra om hur det stod till och började äta mediciner) vägde jag mellan 50-55 kilo. Detta spelar egentligen ingen roll, men jag försöker förklara här hur det var och hur det är nu. Förra sommaren, alltså ett halvår efter att ha kommit ut ur emogarderoben, vägde jag 65 kilo. Jag väger mig nästan aldrig om jag inte måste, men jag tror att jag väger ungefär samma nu också. Detta betyder att jag under denna period gick upp 10-15 kilo i vikt efter att ha levt ett helt liv i en jämn och pålitlig viktkurva.

Byxorna passade inte längre. Tröjorna blev trånga och otrevliga. Brösten stora och typ missnöjda. Jag utropade förvånat och irriterad dessa nyheter för vänner, detta med att jag gått upp nästan femton kilo i vikt. Alla ba men det syns inte på dig!!! Det trodde jag aldrig!!!

Jag skiter i det. Jag skiter egentligen rätt hårt i vad jag väger etc, gillar min kropp lika mycket nu som innan osv men jag blir trött och ledsen när jag tänker på det, att en grej med denna process har varit att kroppen påverkats så mycket. Jag ser inte ut som jag brukade, och det är bara ännu en påminnelse om att jag inte är samma person som jag var förr innan jag öppnade dörren för det sjuka. Kanske inte var en gladare person eller en ehhh bättre person men jag var jag. Jag är fortfarande jag men en ny verison, en lite tjockare mjukare mer härdad version som är rätt jävla ledsen.

Nu är det alltså sommar och jag förundras återigen över detta med kroppen. Att den fortfarande känns så obekant. Den är fin, men den känns inte riktigt som min? Om ni fattar. Det är en påminnelse om allt skevt skit som hänt och som jag utsatts för och som jag utsatt andra för. Det är ett tecken på att tiden har gått. Allt det där.

Ta hand om er där ute,
/WG

2 kommentarer:

  1. mostertiger2014-06-16 16:30

    känner igen så mkt!
    Kan ej heller rensa ut gamla kläder pga känns som att kasta bort gamla drömmar/ideal/sidor av mig själv som jag kanske inte helt accepterat är borta.. Försöker typ "hitta ny stil" för att gå runt det men känns så meningslöst:(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis! Usch! Har just nu en period där jag försöker hitta på någon ny stil som ska passa mitt "nya" jag och det verkar för tillfället vara något slags sexigt barn?? Hur hände detta :(
      Kram
      /WG

      Radera