2014-04-29

Kärleken till Filippa R



Kropp & Själ ang SSRI/SNRI


Hallå alla kvacksalvare. Jag har mått jättebra senaste dagarna! Det är vansinnigt härligt. Njuter av det fina vädret istället för att stressas av det, kommer upp i tid på morgonen trots att jag är ledig, orkar umgås med folk och orkar städa mitt hem så att det inte gror igen. Ta i trä ta i trä.

Nå, nog om mig så att säga, jag sitter i skrivande stund och lyssnar på dagens avsnitt av kropp & själ i P1 som idag går under underrubriken "piller mot allt". Kanske anar ni vad det handlar om redan. Psykisk ohälsa och depression har blivit en folksjukdom, SSRI och SNRI skrivs ut på löpande band och blir allt vanligare bland unga. Det finns alltså en gobbe som hävdar att hjärnan "vänjer sig" vid dessa preparat och att det därigenom blir svåra att klara sig utan och att det ökar återfallsrisken. Dvs, gör antidepressiva mediciner och vissa diagnoser oss i själva verket sjukare? Paus för skeptiskt höjda ögonbryn.

Länk till programmet Här.

Jaha jag sitter och dricker kaffe och lyssnar på programmet nu. Så jag skriver lite här samtidigt när det kommer någon tanke. Detta är alltså en disclaimer att texten kan bli lite ryckig.

Programmet väcker frågan gällande huruvida depressionsdiagnoser blir vanligare i takt med att "det blir allt svårare att passa in i normen", dvs att normen blivit snävare. Att allt som inte är välfungerande, 8 timmars arbetsdag, happy go lucky etc helt enkelt blivit sjukt. Typ, normala beteenden klassificeras ofta som psykiska sjukdomar. Att det kan vara klokt att kalla tillståndet för "kris och sorg" i vissa fall i stället för depression för att det kan vara kontraproduktivt för patienten, att patienten känner sig ännu sjukare av att få den "domen" på sig och att även medicinen kan göra patienten sjukare. Oj mycket citationstecken nu, skitsamma. Det finns en genomgående tes i hela programmet att "läkare är för snabba med att skriva ut tabletter", typ att patienten skulle behöva "prata med någon" snarare än att det alltid handlar om ett sjukdomstillstånd.

Jag har väldigt blandade känslor när jag lyssnar på detta. Kan säga att hade jag inte börjat med SSRI så hade jag utan att överdriva troligtvis varit död nu. Är ingen hyllare av det märkliga lite lätt zombieliknande tillstånd de kan försätta en i, alltså att topparna (liksom dalarna) blir ganska utjämnade, men hellre trög än död så att säga. Nå, programmet handlar inte om huruvida ssri/snri fungerar som "quick fix", utan främst hur effektiva de är i längden och hur återfallsrisken ser ut. Klart att man var rätt när man började med tabletter att det skulle bli ett beroende, att det skulle vara omöjligt att klara sig utan och att man skulle få typ helt cp utsättningssymptom och falla tillbaka i någon konstig skit. Nå, kanske inte helt relevanta farhågor visar det sig. Eller det där med utsättningssymptomen har jag inget att säga om pga äter fortfarande mina cymbalta dag ut och dag in.

Någon annan som har lyssnat och har tankar? Alltså det är ett himla intressant program, oavsett om man är en brukare av antidepressiva eller ej. Märker också att jag helt koko hamnar i någon cp försvarsposition när jag lyssnar?! Typ som att jag gjort något fel, att någon ska komma och rycka min diagnos ur händerna på mig och säga NEJNEJ, du var bara nedstämd, byt jobb bara! Du behöver inga tabletter för du var aldrig sjuk. Hehe en irrationell rädsla. Eller?

PS fy fan vad sjukt det är att det fortfarande finns fölk som kallar SSRI för "lyckopiller"?! Haha så deppigt. :((
/WERKIN' GIRL

2014-04-27

Flytta

Hallå alla

Nu sitter jag på en bänk i Solna. Jag och min fina kille ska gå och kolla på en lägenhet som vi kanske ska flytta till. Ett evakueringskontrakt. Tre rum och kök, med balkong. Det känns härligt men också extremt ångestladdat. 

Jag har flyttat så himla mycket. En gång per termin fram tills för ett och ett halvt år sen då jag fick mitt studentrum. Så varje sommarlov och jullov har jag levt i den där jobbiga pressen att jag måste hitta ny bostad, nytt område att etablera mig i, nya grannar. Har insett att jag behöver mycket s k trygghet. Vill att saker ska va samma så att jag kan rota mig ordentligt. Så detta jävla flyttande har gett mig PTSD. Så fort jag hör talas om nån flytt blir jag helt nipprig och konstig. 

Och nu är det jag som ska flytta. Till ett HELT nytt område. Jag känner ingen som bor här, har knappt varit i Solna. Så stressigt!!!! 

/QotN 

2014-04-25

Ett stort steg för mig, ett litet steg för... alla andra :(

Gud, nu när jag har skrivit rubriken känner jag att jag fan inte orkar skriva detta... aaaahhhh. Jaja jag gör det lite kort ändå för att ge mig själv någon typ av icke-emoboost. (egoboost??)

Ok. Så vi har samlats här idag för att prata om att ta sig över hinder. Nu menar jag små hinder, så kallade vardagshinder. Dagens vardagshinder var att ta mig till skolan för att konfrontera 1) en lärare som är på mig och undrar var fan jag håller hus, och 2) facea det faktum att jag faktiskt aldrig är där och plocka ihop mina små ganska sällan använda pinaler som ligger utströdda på min arbetsplats på ett sätt som kan få folk att tro att jag är där ofta. Och nu slutar jag snart. Faktiskt himla ledsamt.

Idag mådde jag inte bra. Inte igår heller. Men jag hade beslutat att det skulle ske idag, till så att säga "varje pris". Kunde inte äta men drack en kopp kaffe och tre glas vatten. Sminkade mig jättelänge. Det är ett sätt för mig att lugna nerverna som jag inser i själva verket är ganska kontraproduktivt. Fick en flipp och lockade håret (?!) för att sedan borsta ut det och sätta upp den i en ganska oansenlig ful knut.

Sedan tog jag itu med två telefonsamtal. Det ena var till min lärare. Förr brukade hon ringa då och då och med en allvarsam skrämmande ton ifrågasätta min frånvaro etc, men det var längesedan nu, hon har faktiskt inte hört av sig på en månad, och ingen annan från skolan heller för den delen. Detta har gjort mig ganska nere. En trist känsla av att jag inte betyder ett skit för någon alls har infunnit sig. Nu föll det sig dock så att hon ringde mig just idag, på morgonen, samtidigt som jag satt upptryckt i soffan och nojade över dagen. Jag svarade inte såklart, men beslutade mig för att ringa upp - dvs ta itu med det första samtalet. Hon svarade inte. Anspänningen kring detta ringande fick mig att typ kasta mig ut i det okända och besvara ytterligare ett samtal som kunde riskera att störa min ganska sköra sinnesrobalans, nämligen till min far. Att prata med honom tenderar att få mig att känna mig som oälskad skit, även om samtalet handlar om något trevligt. Så var det även denna gång, då han tre (tre!!!) gånger ignorerade att jag sade att jag inte mådde bra. Och då menar jag inte att jag sa att jag inte mådde bra, utan att jag hade varit 1) "rätt nere" 2) "väldigt deppig" och 3)"bara legat inne med persinennen nere" (kul att man drivs till att ta till den typen av klichéer :((( ) Jaha, medan vi pratade började det rinna tårar ur mina ögon men mitt tonfall förblev oförändrat då jag ju vet att det är mycket viktigt att ej visa svaghet inför honom.

Jaha så jag var inte i mitt bästa skick alltså. Jag tänkte en del på döden, på att jag ville .. lägga mig ner? Sån extrem brist på fantasi nu för tiden när jag mår skit. Men så går det till i den lille skallen, man har blivit gammal och slö.

Nu kommer vi till poängen. Jag gick ändå. Och det gick bra. Ingen var dum. Solen sken. Jag betedde mig inte cp. Jag lyckades få en hel del uträttat. Den enda lite större nackdelen var att jag hittade två extremt hopskrumpna och ganska mögliga avokados på mitt skrivbord som jag lagt där för en evighet sedan och som TOTALT avslöjat mig i fråga om min frånvaro (vem arbetar i närheten av skitmögliga avokados) Jag lyckades att inte ljuga när en klasskompis frågade var jag har hållit hus så mycket. Det kändes skönt. Och nu har jag delat denna lilla... boost... med er.

Det var allt.
Godnatt hörrni.
/WG

2014-04-19

Morfinet


Pain is gain eller va man nu säger

Halli hallå

Kl är snart två. Enligt instruktion från läkare och barnmorska borde jag ha slutat blöda för ca två timmar sen. Det har ju inte riktigt hänt. Faktum är att jag inte ens har börjat blöda på ett normalt sätt. Däremot har jag haft så JÄVLA ont. Jag har gråtit, andats som om jag höll på att trycka ut en bejbi som var större än 5 mm, kräkt av smärta. Ringde därför till gyn. 

Jag: Hej hej jag gör en medicinsk abort hemma. (Börjar gråta) Jag har tagit alla smärtstillande och har verkligen jätteont. 

Ssk: på en skala, hur ont har du? 

Jag: 5 nu när jag fått gråta lite, 8-9 när det är som värst. Kan jag få nåt smärtstillande utskrivet?

Ssk: nej. Behöver du mer smärtlindring måste du åka in.  jag tycker att du ska avvakta.

Jag: men vad ska jag göra på akuten? 

Ssk: få smärtlindring. Men avvakta lite. 

Asså xuse me, men varför ska man stå ut med så mycket smärta att man spyr bara för att det är livmoderrelaterat??? Hade det varit gallsten eller ryggont hade dom väl ändå inte sagt att jag ska avvakta om jag VASat 9? 

Varför fick jag inte med mig adekvat smärtlindring från början? Varför ska jag åka till gynakuten när det jag behöver är 5 mg oxykodon? Som tur va hade min granne det hemma. Så nu ska jag sova. När denna bejbiklump är ute ur mig ska jag skriva ett jätteargt brev. Men nu ska jag spela sudoku. 

/QotN 

Avbrytande av graviditet

Hej alla sexiga läsare

Här ligger jag i sängen med krampande livmoder. Jag gör alltså medicinsk abort hemma. I torsdags var jag på gyn och tog en tablett som dödade embryot. Och när jag vaknade idag tog jag två smärtstillande och körde upp fyra tabletter i fluffy och inväntade effekt. Än så länge är jag besviken. Trodde det skulle forsa ut blod och placenta men det känns mest som vanlig mensvärk fast mycket mer på låren. Jag kan dock njuta av mensvärk ibland. Tycker att det är en så bra smärta liksom. 

Det första som hände var att jag spydde skitmycket tre gånger. Det var lite trist. Nu har jag legat här i snart tre timmar och inget blod har kommit. Det som bekymrar mig mest dock är att EFTER att jag tryckt upp cytotek i fluffy insåg jag att man inte får ha tampong. Och bindor hade jag ju inga. Finns det nån som använder binda ens? Aja så jag fick skapa en egen av tamponger och toapapper.. Sånt höll jag på med när jag var 14 och det känns så ovärdigt på nåt sätt. Och min kille är borta. Vad göra? Ska jag gå till Coop under en pågående abort? Eller fråga en i korridoren som inte ens vet att jag är gravid?? 

Aj nu gör det svinont. Hörs på andra sidan puss

2014-04-17

Glömma medicinen

Ok jag gjorde en idiotisk grej i helgen. Glömde ta min medicin i typ fyra dagar i rad (eller jag var egentligen för pank för att hämta ut ny så i väntan på cash blev det inget) och fick smaka på effekten av det i måndags. Det var verkligen inte kul, drabbades av hemska utsättningssymptom. Förutom att jag var svettig och yr och typ hade svindel (??) så blev jag supersuicidal som en blixt från blå himmel. Var i färd med att göra mig i ordning för att gå till skolan när det slog till, en sån där äcklig panik när man bara sitter och hyperventilerar och hulkar och inte vet vad man ska ta sig till, det enda alternativet är att ta bort allt. Hemsk hopplöshetskänsla av att inget och ingen kan hjälpa, att det är omöjligt att finnas för det gör så ont och att det aldrig kommer att gå över. Resultatet av detta var att jag till slut efter några timmars panikläge utmattad stapplade in i duschen med en snus och en skalpell och hade beslutat mig för att dö där och då. Skriver detta lite lättvindigt nu, för nu känns det bisarrt och absurt att detta hände, men då var det tyvärr allvar. Satt där i en timme under vattnet och grät och höll i det där verktyget. Sedan kom min mamma. Och det var ju skönt det. Vet inte om jag hade gjort det om hon inte hade kommit? Hoppas inte. Usch. På kvällen kändes det bättre även om den korkade gråten fortsatte, fast då på ett tyst och stillsamt sätt. Idag mår jag bra, känner mig glad och stark etc. Igår var det likadant. Bygga upp bryta ner, bygga upp bryta ner aaaaggghhh.

Tydligen är man inte riktigt kry ännu. Tydligen bör man ej slarva med tabletterna. Ett varningens ord! Gör det inte.

Glad påsk på er emos, ta hand om er.
/WG

2014-04-15

Tips från en fnasig torris till en annan

=( ana.ip@hotmail.com frågar:

OKEJ behöver hjälp med min hud, och tänkte att det blir perfekt att vända mig till er pga NI ÄR BÄST (kram hemskt bra blogg). Känner igen mig såå mycket i allt pillande på ansiktet och med huden och besattheten över serum, krämer beauty ja what ever. Min hud har varit så så hemskt torr det senaste, dvs värre än vanligt. Är torr vanligtvis med men inte mer än att dagligt smörjande hjälper, ibland blir den arg och finnig men inte så ofta. Nu är den dock så torr att jag hela tiden går runt och flagnar på näsa och panna. Använder nattmasken från sampar (so much to dew) och även deras dagkräm ultra hydrating fluid (sample exemplaret hehe men den har hållt ett tag). Så fort jag tvättar mig börjar jag flagna dock och kan ej ha något smink utan att vara flagig :( VAD SKA JAG GÖRA?! Har bal rätt snart och vill ej se ut som ett flagigt monster på alla kort :// kram!!!!


Hej kära flagiga monster. Jag kastar mig över din fråga med hull och hår pga känner igen mig så mycket!!! Det är en stor pain in the ass/face att vara svintorr! Har i omgångar varit flagig på sättet du beskriver och det är förhatligt på alla vis. Min flagighet uppstår som följd av att jag är både torr (brist på olja i huden) dehydrerad (brist på vatten i huden) och pga att jag helt enkelt inte kan sluta klösa mig i ansiktet på varenda liten plita eller ojämnhet som dyker upp. En ond OND cirkel helt enkelt. Senaste tiden har jag dock upplevt en extrem förbättring i huden (inte att jag ser ut som ett babyface eller så men) och jag misstänker att det är för att jag intagit en lite ny hållning i min hudvård. Det låter som att du behandlar din torrhet på ett bra sätt dvs genom att mata den med fuktbindande grejer som Samparprodukterna du nämner, och det är bra! Men det räcker inte!! Det räckte inte för mig heller! :( Hur bra dessa grejer än är så finns det fler fronter att jobba på om man verkligen ska omvända denna onda cirkel, och dessa tänkte jag att vi går igenom stegvis här då. Ok då kör vi igång.

1. Rengöringen
För en torr individ är detta med rengöringen en svår sak. Hur ska man förhålla sig? Det låter som att du, liksom jag, saknar det mesta. Vatten, olja och allmän styrsel på händerna. Torrheten gör att man vill skrubba, tvätta, smörja och härja som en galning och det gör inget bättre. Så nu återgår vi till basala saker och börjar om. Jag funderar på vad du använder för rengöringsgrejer? Jag har i åratal hållit mig till Avenes soapless gel cleanser för att den på ett (för mig) revolutionerande sätt fick min hud att inte kännas skittorr efter att jag hade tvättat. Alltså hur låga krav får man ha!? Bara för att den inte fick mina porer att kännas som gnissliga små uttorkade stackare så betyder det inte att den är bra NOG. Missförstå mig ej nu, det är en jättebra rengöringsprodukt, men för fölk som oss räcker det bara inte. Jag började för en tid sedan exprimentera med s.k. rengöringsbalsam och det var som du kanske läst en härlig upplevelse. Sedan dess har jag however fått ännu en uppenbarelse, och det är något så oglamouröst som kokosolja. De flesta känner nog en stor skräck för att smälla på en lite halvkommodogen olja på huden men eftersom jag är en sån som *provat allt i ren desperation* gjorde jag detta utan betänkligheter. Gröp ur en klick och massera in LÄNGE och NOGA i torrt ansikte. Kokosolja förvandlas från fast till flytande vid typ 25 grader, så ganska snabbt kommer du att ha en mjuk, lätt kokosdoftande olja att kleta runt i hela ansiktet. När du känner dig nöjd, masserad och allt smink etc har lösts upp tar du en frottéhanduk eller tvättlapp som du blöter i varmt vatten, kramar ur och lägger över ansiktet tills den svalnat. Torka av oljan med tvättlappen, jag brukar inte vara så värst försiktig i detta steg pga känns som att det hjälper med flagigheten? Typ skonsamt tar bort det värsta, som en mild manuell exfoliering liksom. Nu har du ett rent ansikte. Kanske känns aningen fettigt, men jag upplever aldrig att huden känns fet, bara återfuktad och mjuk. Nöjd, liksom. Note!!!! Använd ekologisk KALLPRESSAD virgin kokosolja. Ingen skruttig skit, du ska ju trots allt ha den i ansiktet. Detta är viktigt. En till grej: Använd i duschen som duscholja, det är mysigt och man blir mjuk som sjutton.


2. Exfoliering
Jag har exprimenterat lite med kemisk exfoliering senaste tiden och fått jävligt bra resultat. Jag känner mig mindre fnasig och flagig, huden har generellt fått mer lyster och det har egentligen inte gjort mig torrare. Detta steg är lite valfritt tycker jag nog, du får känna dig fram här. Jag har använt That's Incredi-'peel'! från Bliss, mest på grund av att det var det jag hade till hands. Andra produkter som skulle kunna fungera fint är milda keminska peelingar (AKTA dig för ansiktspeelings med korn i! kommer bara att förvärra situationen. Manuell exfoliering får du enbart ägna dig åt med din lille frottéhandduk när du tar bort rengöringsoljan) med typ fruktenzymer i eller typ glykolsyrepeelingar. Är ännu inte så berest i detta träsk så kan inte riktigt rekommendera här. Tippar att vi har ett antal läsare som kan ge tips? Kom igen därute. Kontentan av detta är att det 1) hjälper mot fnasigheten, och 2) ger massa lyster, vilket man som torris kan behöva. Dessutom gör det att huden är mer mottaglig för de övriga produkter du adderar etc.


3. Serumgrejen
Har ju vid tillfälle nämnt att jag inte riktigt "fallit" för serumgrejen förrän nyligen. Tycker att så kallade serum har omgärdats av en störig hype som om de skulle vara någon slags mirakelfix och jag hatar sånt. "Mirakelprodukter" tenderar att vara fett dyra och bara göra mig sur och besviken pga de lever sällan upp till lovorden även om de är bra. Men jag tänker att du bör tillsätta lite hyaluronsyra och vitaminer till huden. Och efter kokosoljebehandlingen är precis rätt läge att göra detta. Skrev ju nyligen om ett så kallat anti age serum från Aco (låter så oerhört osexigt va) som jag gillar. Nå, jag har använt detta i typ två veckor nu och verkligen smackat på skiten i överflöd och jag gillar verkligen vad det gör med mitt stackars skinn. Det är inte så mycket "anti age" över det egentligen, det innehåller i princip hyaluronsyra och vitamin E, basala grejer som är härliga bara. Det skulle kunna vara något för dig. Alternativt att du hittar något annat i serumkategorin med liknande innehåll som du gillar. Har hört massor av bra grejer om en produkt som heter Hydraluron (du hör ju?!) men den säljs inte i Sverige. Kan säkert hittas online utan någon monstruös ansträngning. Nå, du fattar grejen. Klappa/smör in ditt serum of choice i huden och vänta tills den känns torr, eller ja inte TORR men vi kan säga... ej sticky.

4. Fukten (samt lite punktmarkering)
På morgonen har jag ibland känt att det räcker med fukt efter kokosoljetvätten och serumet så jag har stannat där. Ibland lägger jag till en fuktkräm av något slag (den du hade från Sampar lät inte alls dum), eller något som är lite punktmarkerande typ min Effaclar duo plus om jag är finnig och ful :( Har jag typ EN hemsk finne som jag hatar helhjärtat duttar jag på lite Tea tree oil med en tops och hoppas på det bästa. Det är inget du ska ta i hela ansiktet, det kommer du ångra bittert (ja jag har provat) utan enbart något du kan använda som punktmarkering. Kvällstid kan det vara trevligt att lägga till någon härlighet som kan ta hand om dig hela natten, typ Khiel's midnight recovery oil eller så. Gå till ett Åhléns eller liknande där de säljer Khiel's och be om ett prov på den, det kommer räcka i flera veckor och då får du chans att testa utan att tvingas sälja din kropp för att ha råd osv. En annan grej på natten är ju att använda någon ansiktsmask typ Sampar so much to dew som kan ge dig näring och fukt och hej och hå.

5. En till grej
Det är inte viktigt att du ska TVÄTTA ansiktet hela jäkla tiden. Kvällstid, ja, alltid en tvätt. Men på morgonen? Hur göra då? Du kan tvätta om du vill, men det viktigaste på morgonen är egentligen att du låter din hud komma i kontakt med vatten. Tvätta av nattens produkter och gunk och låter huden bli ordentligt blöt. Det är bra, för då kan ditt hyaluronsyrebaserade serum göra sin grej med råge efteråt. Det vill säga binda vatten i huden upp till tusen gånger sin egen vikt. Så sjukt.

Okej, nu har jag gett alla mina tips. Du får testa dig fram försiktigt! Som sagt, alla tål inte att dränka ansiktet i kokosolja, men om du gör det kommer du att nå stora framgångar. Alla tål inte heller detta med kemiska peelingprodukter, men gör du det i alla fall en gång i veckan så kan det vara jättebra. Hoppas att du blir fin på balen och att flagorna håller sig borta!!!

Även: Ni som läser, har ni tips att dela med er av? Åsikter/sågningar/hyllningar? Ja ni fattar. Vi försöker hjälpas åt här.

Kram
/WG

2014-04-14

Det blev ingen emobaby

Ja hej alla

Tänkte skriva ett distanserat och roligt inlägg kring det som hänt i mitt liv senaste veckan men jag inser nu att jag faktiskt inte kan. Jag är så ledsen och trött. Jag skriver så får vi se helt enkelt

Förra tisdagen så kände jag mig så konstig. Jag var liksom rapig och illamående och allmänt seg. De senaste tre veckorna har jag skrutit för min omgivning om hur bra sömnrytm jag har fått. Att jag somnar samma sekund som jag lägger huvudet på kudden. Har dragit slutsatsen att det är en belöning för mina prövningar och en konsekvens av min goda karaktär. Jag noterade även att min mens gått 8 dagar över tiden.

Dagen därpå köpte jag ett graviditetstest och kissade på den förhatliga lilla stickan på en toalett på skolan. Ett litet litet litet ljusrosa streck uppenbarade sig. Dvs: ingen slutsats kunde dras. Köpte ett till test, kissade på det. Det var ett sånt därnt 99,9 % säkert redan samma dag som mensen borde dykt upp, detta var BIM (familjelivsslang för Beräknad IckeMens, dvs dan när man borde fått mens) + 9 och det visade "Inte gravid" på den digitala skärmen. En märklig känsla av besvikelse och att luften gick ur mig följde.

Morgonen därpå gjorde jag ett tredje test. Detta var positivt. Och ni som vet detta vet ju att ett positivt test slår ut alla negativa. Jaha. Jag var gravid. Jag är gravid. Min första känsla var typ lättnad och glädje. Jag skrattade för mig själv, visade för min kille som sa "det här är stort" och så skrattade vi nervöst ihop. Sedan grät jag av glädje tror jag. Glädje och skräck typ. Jag speglade mig och fantiserade om magen. Jag tänkte på hur vår lägenhet skulle vara och hur ljuvligt det skulle vara att bara gosa in sig i den och motta lyckönskningar och blommor och krama den lilla mjuka bebin.Träffade WG och fnissade och var allmänt inställd på att behålla barnet. Bokade till och med tid på MVC.

Min kille verkade inte lika lycklig. Han sa inte så mycket. Samma kväll som jag fick veta att jag var gravid var han ute halva natten .Det  behöver inte betyda något, men för mig fick det enorm betydelse.Han var "rädd". För sin karriär, för sin frihet, för att behöva leva småbarnsliv. Jag tänkte att han var tvungen att själv fatta ett beslut men var pressad av att ha en bebis (som förvisso är en cellklump på 5 mm) i magen som jag inte kunde knyta an till alternativt förskjuta innan han hade fattat sitt beslut. För en sak visste jag: om det ska bli nån bejbi så måste han vara med. Det går inte att leva på 180 kr/dag före skatt.

Fredag kväll gick vi promenad i gamla stan.  Jag kände mig väldigt gravid men kände mig tvungen att prata om bebin som "OM det blir nån bebis" fast jag på egen hand tänkte att det är klart att det blir en bebis. Fick plötsligt panik vid tanken på att få barn. När min mamma fyllde 25 åkte hon och mormor till Rom en helg. Vi har bestämt att vi ska göra samma sak i höst, men insåg att jag skulle vara i typ vecka 37 när Romresan var planerad. Jag grät förtvivlat över att jag förbrukat min rätt att vara barn och att romresan var ute ur bilden.

Min kille var fortfarande velig. Jag älskar honom men detta har han inte skött snyggt. Han har gett mig konstiga förhoppningar, sedan grusat dom, sen gett mig förhoppningar igen osv osv. Ni som ej varit gravida (OJ OJ OJ vad jag är rik på livserfarenhet nu) kanske tror att man är som vanligt fast med en bejbi i  magen. Detta är inte sant. Man har en bejbi i magen, DESSUTOM kapas ens hjärna av en obehaglig Ja Till Livet-predikant med borderline. Jag har gråtit så mycket den här helgen. Jag är normalt sett en kompetent och realistisk individ. Alltså de senaste fem dagarna... Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är som att en urmoder som går evolutionens ärenden har hoppat in i mitt huvud. Så fort min kille sagt något som verkat suspekt (typ "jag drömmer om att köpa en stuga i italien") så har denna galna urmoder helt fackat ur och ba "STUGA I ITALIEN!?!?! VAD HÄNDER MED BEBIN?! SKA VI BO I EN TREDJEHANDSLÄGENHET HEMMA OCH HA EN STUGA I ITALIEN!!!!!???????" (ok även i nyktert tillstånd är en stuga i italien inte så jävla smart men ändå). Denna helg har jag gråtit så mycket att jag borde blivit dehydrerad.

Jag har varit så glad för det här. Men min killes reaktioner har helt och hållet tagit bort glädjen. Han läser denna blogg och jag vill inte vara skoningslös men det är så. Hade han varit lika glad som mig hade vi behållt barnet. Men han blev inte glad utan rädd. Och det gjorde att jag blev rädd. Och stundom hatisk mot honom. Jag har sagt så elaka saker så hälften kunde va nog. För några timmar sen hade urmodern ännu ett utbrott. Men sen tog jag makten över min hjärna och kunde konstatera följande:

1. Jag har varit orolig för att vara infertil. Nu vet jag att jag inte är det. Jag gör en abort och när det är dags att skaffa barn igen finns mycket goda chanser att bli gravida igen.
2. Anledningen till att jag sörjt detta så oerhört är att ett barn blir en "genväg" till ett vuxenliv som jag vill leva. Jag är trött på att vara fattig och bo i korridor. Att göra abort innebär att möjligheten till detta livet försvinner.
3. Detta är extremt mycket kopplat till möjligheten att få en lägenhet. Om vi skaffat barn hade vi nämligen fått förtur i kön. Detta låter extremt banalt men detta med bostad har blivit så känsligt för mig eftersom jag flyttat runt som en galning.
4. Jag är så glad för min kille. Och blev rädd att om jag skulle fatta beslutet att göra abort så skulle jag inte kunna vara ihop med honom för att han "pressat" mig till det. Men vår relation kan säkert hantera det.
5. Att göra abort i v 7 är typ som att få mens. Alltså jag har säkert varit i vecka 7 innan och fått missfall utan att ens märka det. Det finns liksom inga moraliska betänkligheter kring detta att "ta bort ett liv" osv.

DVS. På en sekund försvann den där urmodern och jag fattade beslutet att jag ville göra abort. Jag är lite ledsen över det. Ledsen över att min kille och jag har bråkat så mycket och för att jag sagt så hemska saker. Och ledsen för att bostadssitutionen i Stockholm är så sjuk att man kan tänka sig att skaffa barn för att få en lägenhet. Och ledsen för att det är omöjligt ekonomiskt att skaffa barn som student.Mest ledsen blev jag nog över att jag alltid måste vidare för att hitta mening i tillvaron.

Men i ärlighetens namn vill jag inte ha en bebis. Och det kan jag skriva utan att vara ledsen. Jag vill inte ha några bebisar nu.

Så jag tog en cigg och en öl för att inte den otäcka urmodern skulle komma tillbaka och facka med min upplysta feministhjärna igen. Den 7 dec när jag egentligen borde ligga i sjuka fluffyplågor ska jag ta en massage och få oralsex av min snubbe. Men alltså tjejer akta er för att bli gravida!! På en sekund kommer generationer av kvinnofällor alla smälla igen framför er ovetande nos. Och ni kommer be om det. Min kloka vän skrev i ett sms "Patriarkatet och evolutionen sitter liksom i samma båt. Och det är vi som ror" vet inte om det gav er något men jag blev iaf stärkt.

Nu ska jag gå in på familjeliv. Skoja. Jag ska äta ost och njuta av ännu en patriarkal institution: top model

Pussar och kramar från Queen Of The Najt



2014-04-10

Nää nu...


Mitt beautysurfande fick sig plötsligt en välförtjänt backlash. På en japansk webshop fokuserad på skönhetsprodukter hittade jag allt möjligt spännande, mestadels var jag inne på kategorin BBkrämer och liknande för att rumstera runt i jakt på nästa stora grej eller något hyfsat kul åtminstone. Mestadels för att stilla min nyfikenhet och för att finna ro att sova, jag brukar syssla med sånt då, som ni kanske har förstått. Storögd klickade jag mig således runt bland kategorierna och fann allt möjligt spännande! Blekande krämer (föga förvånande) i olika former, ögonveckstejp för att forma om ögonen, olika krämer för att tajta till bysten, skojiga krämrouge i persikorosa geléform, färgade ansiktskrämer som faktiskt verkade ashärliga, olika kollagenlösningar som ska injiceras (!!!) i huden för ett mer ungdomligt utseende och så vidare i all oändlighet. Men det utan tvekan mest urballade var all hudvård som lockar en med ordet "Placenta" i namnet. Vänta nu, kanske du tänker, hmmm jag känner igen det ordet, vad är det det betyder nu igen?

Och så kommer du på det. 

Ja. Det är sant. Det är den stora grejen. Alltså i Japan. Fattar inte hur jag kunnat missa detta? Det är så sjukt!!! Försökte googla lite på japansk hudvård och placenta men hittade mest bara ännu mer företag som marknadsför sina produkter med detta lockord och noll kritiska rynkade ögonbryn, jag hittade faktiskt inte ens ett enda litet tveksamt frågetecken. Kanske googlade jag inte så bra. Vad vet jag.

Har du fortfarande inte kommit på vad Placenta betyder? Då ska jag berätta det nu. Det betyder moderkaka. De flesta japanska (asiatiska? vet ej) skönhetsprodukter som kör på denna linje innehåller enligt mina ganska sparsamma efterforskningar moderkaka från gris eller häst, som ska vara särskilt "föryngrande". Hittade också en spännande face mist som marknadsfördes med en lite annorlunda approach, nämligen att den innehöll aquamarine placenta. En lite noggrannare titt visade att det mer specifikt var från lax. Hur man nu ska kunna spreja på sig moderkaka från en lax som en fräsch "mist", men de behöver vi kanske inte fördjupa oss i nu. Annars kan vår stjärnprodukt för dagen också intagas som kapsel, typ näringstillskott, fast i skönhetssyfte då. Gillar man inte tabletter kan man också intaga substansen i vätskeform, som en trevlig skönhetsdryck.


Ja nu har jag bara touchat detta ämne på ytan lite sådär. Men visst är det spännande?! Och äckligt!!! Är jag helt efter på denna boll eller är det nyheter för er också? Och JA, jag fattar att den här texten är helt sjukt exotiserande och bisarr, men jag är alldeles tafatt nu. Jag letade inte ens (o_O) Fattade faktiskt inte att det var så stort, trodde blekningsprodukterna var det knasigaste man hittade i dagligvaruhandeln för tillfället (de andra lite mer obskyra grejerna trodde jag i min naivitet inte var så fullskaligt storvaruhus marknadsförda typ du hittar de på kicks ungefär).

Yr i bollen nu
/WG

2014-04-09

Hemligt emo #1 - Marnie Michaels

Introducerar en nytt tema i bloggen: Hemligt emo. Det vill säga individer som inte utger sig för att vara emo men som för ett tränat öga är uppenbart emo. Whatever, man behöver knappast vara speciellt skillad för att se att Marnie Michaels i Girls är emo, men ni fattar. Skulle gärna se en show med bara Marnie!!! Hon är en stjärna! Avsnittet i den senaste säsongen där hon försökte dra ihop alla kompisar i ett hus i The Hamptons för rekreation och försoning? Och allt blev skit. Ja. Det finns mycket. Detta är alltså en kategori där vi outar och tipsar. Funderade ett tag på om Mickis (ni vet vem jag talar om) är ett hemligt emo men har beslutat mig för att hon nog inte är det. Vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Har ni några nomineringar? Kom igen! Nu ska emosarna fram ur garderoberna.





2014-04-08

Tuktad

Är hemma sjuk för tredje dagen i rad. Ingen feber idag men har tappat rösten men äääh det gör inte så mycket för jag orkar ändå inte prata. Idag har jag orkat kolla på det nya avsnittet av game of thrones och dessutom surfa lite. Så jag fann mig på modesajten rodeo.net. Brukar läsa Caroline Hainers doftblogg där och ibland kollar jag lite på killer colours eller vad Agnes B har skrivit. Idag kollade jag på en annan blogg under samma paraply som en tjej som heter Alma skriver. Hon postar mycket bilder, gillar att klä sig/klä ut sig och har en tydlig nittiotalsestetik. Och gillar raw food.

Jag är väl skör eller så idag för vanligtvis orkar jag inte reflektera över varje ung tjej som klär sig enligt en trend/postar bilder på/äter enligt ett mönster som är tuktat av olika multimiljardindustrier. Orkar inte alltid reflektera över att jag själv ofta gör det (alltså inte postar bilder på eller .. jaja ni fattar). Att jag gillar att klä mig och klä ut mig och att det sällan bara handlar om min egen personliga smak och estetik utan oftast om vad jag ser, hur ofta jag ser det, hur jag får det presenterat till mig och vilka som presenterar det. Att det är snygga förpackningar som gör mig till en fånge istället för att det är en kreativ lek. Hur mycket kreativitet och lek det än är känns det alltid som att det går över gränsen till slut och jag/hon/du finner sig tuktade in i en mall istället.

Nu tar jag bara Alma på Rodeo som exempel, eller ja det är ju lätt att säga så typ som att man frånsäger sig skuld i att "gå på" någon, men jag vill inte gå på, jag vill prata om detta. Det är som det brukar heta "ingens fel", i alla fall inte någon av de som är offer för det. Och nu har jag indirekt också sagt att hon är ett Offer? Jag vet inte om hon är det, men jag gissar på det. Lika mycket som jag själv är det. Jag har i allafall några skärmdumpar från hennes sida som var ursprunget till att jag skriver det här nu, för jag vill att ni ska fatta vad som föranledde denna dagens/livets utmattning.



Detta är en så gammal diskussion nu, det enda uppsvinget den fått på gamla dar är väl att den som för diskussionen tagit fokus från "offret" och börjat prata om förövaren istället, att det inte alltid bara handlar om en "bloggare/tidning/kändis som pushar sjuka ideal" utan att vi kanske kan gå mer på djupet och diskutera var idealen kommer från och vad man kan göra för att blockera ut dessa från sin hjärna. Om det ens går. Jag är jättetrött på att bli tuktad. Och jag har inte tillfört något till diskussionen med detta inlägg heller märker jag?? Men jag pallar inte att den där kreativa roliga delen av att klä sig och se ut ständigt hamnar i farosonen för att hamna i de dunkla vrårna av ens psyke. Det är ledsamt och smärtsamt och jag vet inte hur jag ska kunna värja mig ibland.

Mvh trött
/WG

2014-04-07

Ledsen vän

I helgen pratade jag med en vän om hur hon har "mått senaste tiden". Den där typen av samtal brukar ju variera i oändlighet, med lite tur så har ens vänner mått bra och haft kul, varit kreativa och fått saker gjorda. Men alla har inte tur. Den här vännen hade mått dåligt, börjat medicinera igen och legat hemma två veckor i sträck, kommit upp ur sängen till slut för att sedan hamna där igen. Hon har en skitperiod. Vi pratade ett tag om hur hon haft det, hur det har känts att sätta in medicin igen, vilka biverkningar hon märkt av. Om mardrömmarna som kommer i början. Om hur man förhåller sig till omvärlden när man är sjuk på det viset, vad man ska säga till andra som frågar varför man är borta så mycket. Jag berättade om julfesten förra året där en kille kom fram till mig och sa Det var längesen man såg dig?! Du är inte här så ofta. Vad har du att göra på dagarna som är så viktigt att du inte är här? och jag var inte redo för den frågan då så jag visste inte vad jag skulle svara.

Och det här med att jag själv efter så lång tid fortfarande inte kan ge henne svar eller tröst. Det finns liksom inget jag kan säga för att hon ska klara av det här lättare mer än att visa att jag fattar? Och att jag inte är rädd för det hon säger. Jag tror att det var detta som var så bekämmande för mig. Insikten för mig att man jämt är så jävla ensam i det sjuka? Det hjälper liksom inte att veta att man "inte är ensam", för man är ensam där och då i det. Att jag inte kan erbjuda henne något trots att jag känner igen varenda grej hon nämner och när hon nämner de ser jag framför mig hur jag själv bara låg där och att det var det enda som existerade då.

/WG

2014-04-04

Ännu en grej


Här är den senaste kompisen. Intensive anti-age face serum från Aco face plus, hundratjugofyra kronor på apoteket. Ja det kanske känns lite cp att använda så kallade anti-age serum när man är nyss fyllda tjugofyra men det skiter jag i för jag skiter i anti-age! Då kanske ni undrar vad det här slippret gör i mitt ansikte, jo jag ska berätta.

Denna lillen är så basic som det kan bli. Det är inget konstigt i alls, innehåller inte ens en gnutta parfym, och den är billig. Detta serums främsta hårt arbetande ingredienser är hyaluronsyra (binder fukt på ett helt sjukt sätt), niacinamide (ökar elasticiteten och reducerar pigmentförändringar med mera med mera med mera), glycerin (detta känner ni till) och vitamin B9 (aka folsyra - peppar upp de röda blodkropparna och ser till att celldelningen fungerar som den ska). När jag läser allt detta känner jag ba, vadå anti-age, det där behöver väl jag trots att jag inte är fyrtiofem? Åtminstone vill jag ha det. Och nu har jag det. Kanske vill även ni ha det.

Jag ska testa denna en period. Nu har jag så mycket saker att testa så jag är helt yr! Måste ta det lugnt. svårt att testa grejer ordentligt om man maxar för mycket. Andra saker som testas just nu är Khiel's midnight recovery oil, Hydraquench fuktmask från Clarins, Lumenes c-vit dry skin comfort radiance coctail. Ahhh älskar hudgrejer *JAZZ HANDS*

Ni hör ju, jag är en quinna med ett mål. Fin hud NU!!! Nu nu nu!!!
/WG

Hannah och Amanda

Vi har ju vid ett par tillfällen bekänt oss till att tycka om den där poden med Hannah Widell och Amanda Schulman. Och ja jag tycker fortfarande om dom av olika skäl. De har så bra ångestinsikter att förmedla trots att de är så jävla glättiga och mesta delen av tiden bara blajar ut en massa världsfrånvända ogenomtänkta resonemang som är enormt myspysiga och medelklassvåndiga. Men alltså. Det senare har tagit över deras pod helt? Det finns knappt något kvar av det smarta och informativa som jag upplevde från början.

Exempel på meningsutbyte de har minst en gång i varje pod:

- Jo sådär. JAG är SÅHÄR
- Jag med!!!
- Det måste va från vår uppväxt?!
- Men alltså det måste vara något vi fått från vår familj
- Ja för du är ju så och jag är ju såhär
- VI är så! Båda två!
- Vi är unika!!!
- Vi ba: ojoj sånna här är vi
- De kanske verkar lite konstigt men jag ÄR såhär
- Jag med!!
- Det är lite vår GREJ
- Ja och det är ju charmigt? Vi är såhär
- Ja det är vi, vi två, ingen annan är som vi

osv.

Galningar.
/WG

2014-04-03

Alkotankar

Hej emos, hoppas ni mår bra idag.

Jag har en sak att säga. Det slår mig plötsligt att mitt förhållande till alkohol verkar ha normaliserats lite? Antar i takt med att jag mått lite bättre. Märker att jag inte 1) ser det som livets stora highlight 2) vill supa jämt 3) bara orkar umgås med andra människor om alkohol är involverat.

Man ska väl inte ropa hej, men. Det är coolt ändå! Trodde att jag skulle vara förevigt dömd till att jaga kemiska kickar. Kanske blir det inte så.

Kram
/WG

2014-04-01

En video om hudsnygghet

...för att fortsätta på temat cleansing balms som jag skrev om i mitt förra inlägg. Ett sådant är nämligen produkt nummer ett ut i detta sk bodytalk. Här har ni några enkla och hårda bud från en kunnig quinna vid namn Caroline Hirons som har en mycket sansad och bra blogg i kategorin hudnörderi. Alltså hon är så bra!!! Läs hennes blogg. Jag gillar inte folk som ba ååh min hud är perfekt o den här e bra o den här luktar gott och whatever. Nä. Man måste veta varför saker är bra osv och inte bara vara helt godtycklig och chansa.



Ok NU FÅR DE VA NOG. För idag. Imorgon ska jag 1) sova 2) jobba 3) inte vara skräckslagen!!! känner mig nervös för att jag ska hamna fel igen nu som vanligt när jag har intensivt jobbande framför/bakom mig. Uhhh

Godnatt
/WG

PS visst blir man sugen på den där Hydralurongrejen?? Åååhh