2013-11-30

Kul

Roligt

Har på mig dessa ringar 


Satte precis i en tampong och efteråt ba "vänta hur många ringar hade jag egentligen innan?"

Hehe

/QotN 

2013-11-29

Ang. Läppstift

Jag har förstått att det finns människor som har ett standardläppstift. Typ ett läppstift i en färg som de VET kommer att pigga upp resten av ansiktet. De är ju sånna, läppstiften, man vet liksom på studs om det funkar på en eller inte. Ibland är det bara okej men inte någon slående effekt. Ibland är effekten helt fantastisk. Jag har funderat på vad min sådan färg är? Trevat mig fram. Det vore ju praktiskt att veta kan man ju känna. Här mina kära emobarn ska ni få höra min resa genom hylsornas värld:

Länge använde jag ett mycket mörkt blodrött läppstift med blå undertoner som någon slags go-to-stift. Älskade det. Extremt pigmentmättat, krämigt och matt. Det var från max factor men har tagits ur produktion nu, hittade det dock på rea efter att de avvecklat just den varianten och blev mycket lycklig, köpte på mig ett par stycken och har sedan dess levt på dessa. I ett märkligt infall föll jag för en tid sedan för ett mycket skirt och återfuktande neonrosa stift från body shop. Det är en sån där färg som man ser på brudar på stan ibland och tänker wooooow herreguuuuuuuuuuuu och någon saftig RnB låt (typ Ciara - Body Party) drar igång i skallen på en men jag måste erkänna att på mig såg det bara förvirrande ut. Jag är tydligen inte en sådan brud. I ren besvikelse sökte jag mig vidare och införskaffade ett skimmerfritt men lite glansigt mörkt ceriserosa stift som hette Atomic Pink. Det var rätt gött på min trut men fick mig att känna mig lite som Dolores Umbridge typ... inte en helt optimal stilikon. Matta stift har alltid tilltalat mig och då mina läppar är helt ok tilltagna är de rätt fördelaktiga. Glitter och skimmer går fetbort, metallic kan jag bara inte på några villkor tåla. Antingen matt eller krämigt och glansigt eller för all del skira fuktbombarstift, men för guds skull inget discorelaterat. Det är ju min mun det gäller, inte skolans gympasal.

...Nu kommer vi alltså till själva poängen. Förra veckan upplevde jag en slags uppenbarelse när jag provade läppstift på & Other Stories. Jag drogs till ett matt krämigt brunrött stift som var proppat med pigment i en snygg smal silverhylsa. Trevande drog jag stiftet över läpparna och granskade kritiskt resultatet. Minsann. Det var som fan. Vem hade kunnat ana att just matt brunrött skulle vara färgen för mig? Jag vet inte om jag ska känna mig stolt och elegant eller bara tråkig och torr???


Hursomhelst, ser ni en emotjej på stan med brunrött läppstift och matchande naglar så är det troligen jag! Tänkte köra på detta ett tag i en lite excentrisk matchy-matchy anda.

/WERKIN' GIRL

2013-11-28

Madrasformulär, zopiklon och träning

Okej alla fluffys och fiffis! Senaste nytt in.

Igår besökte jag min läkare. Vi kan kalla henne för P. P är en bestämd kvinna som är rätt kort i tonen men ibland brister ut i ett mycket tilltalande leende. Hon är saklig och effektiv. Kan tänka mig att det tjänar henne då hon jobbar på en psykiatrimottagning och säkert dagligen har kontakt med massvis av veliga ångestluddiga individer. Vi hade ett kort inledande samtal där hon gick igenom anteckningar i min journal och ställde frågor. Sedan fick jag, som vanligt, fylla i ett sånt där jäkla madras-självskattningsformulär. Det är väl typ tionde gången jag fyller i ett sådant. Avsikten med formuläret är att få en bild av patientens nuvarande sinnestillstånd. Man får svara på frågor enligt skalan 0-6, som mest kan man ha 56 poäng och för att vara en sund och odeprimerad individ ska man helst ligga under 12 poäng. Ju högre poäng desto mer depp helt enkelt. Jag scorade denna gång 19 poäng vilket är en klar förbättring sedan senast jag fyllde i samma test. Det är lite klurigt dock för det varierar ofantligt beroende på dagsformen hur man fyller i skiten, men ändå. Efter denna gamla klassiker diskuterade vi medicinen jag tar och hur det funkar. Efter lite fipplande fram och tillbaka och försök från P:s sida att få en tydligare bild av vad jag menar med luddiga formuleringar som "ganska jobbigt" (= extrem ångest) och "inte så bra" (= självmordstankar och dödslängtan) kunde hon konstatera att en höjning av dosen kunde vara på sin plats. Jaha sa jag och nickade.

Nya rön är alltså en doshöjning på Cymbalta från 60 mg till 90 mg. Spännande! Ni kan alltså framöver vänta er lite detaljerade beskrivningar av biverkningar så som tja, svettningar och yrsel typ. Eller vad det nu finns för intressant att vänta. Jag fick dessutom *förtroendet* att få trettio tabletter Zopiklon utskrivet vilket är en toppen insomningstablett. Jihooo! Snart blir det sömn utav bara fan. Skönt. Dessutom "ordinerade" P mig att börja träna igen vilket jag måste erkänna naturligtvis är en bra idé men inget jag direkt hurrar över. men visst visst jag ser väl fördelarna med att sprattla lite på rullbandet och roa mig med att göra plankan i några minuter då och då. Har man ett gymkort som bara ligger och samlar damm finns det väl egentligen ingen anledning till varför man inte skulle använda det antar jag.

Ha en härlig dag alla emolitas och emolitos!
/WG

Catching Fire


Ikväll har vi vart och sett Catching Fire på bio. Gud!! Vi var så tagna efteråt att vi var tvungen att ta oss en öl och diskutera vad som just skett. Så mycket starka scener! Ni kanske tror att detta är något slags skämt men nej, det är det inte. Är så uppfylld av Katniss Everdeen känslor just nu att jag håller på att implodera. Hon är så mäktig, stark, känslig och sexig. Bonus: Jennifer Laurence har så sjukt bra ångestmimik, hon vet sannerligen hur man gestaltar den bottenlåsa våndan. Vi ska inom en snar framtid se om filmen för att kunna diskutera den obehindrat medan vi kollar. Finns så mycket här! I slutet av filmen såg jag i ögonvrån QotN med händerna nervöst gnidandes mot varandra, stirrig blick och mumlandes "Åh gud låt det inte ta slut NU!"

Vi på EmoBoost ger denna rulle fem emogubbar av fem. Ja that's right, fem! Hehe.
/WERKIN' GIRL

2013-11-27

Fastna

Hej

Hade storslagna planer för denna dan (träna, gå till banken, spela Sims, plugga) och sen fastnade jag i sängen och har inte lust med nåt av det. Det gör mig sur. 

Mvh / QotN 

Next!

Alltså den här dagen... NEXT *viftar otåligt med handen* Är så satans jävla trött och känner mig som en loj fetmaboll. Nej förresten ett KLOT. Har dessutom råkat klösa upp min omsorgsfullt oklösta ansiktshud under kvällen. Allt detta noggranna arbete utraderat på en kvart. Somliga av er kanske känner igen er i detta. Varfööööööööööör!!! Reaktion på detta: Skiter i att tvätta av mig sminket och orkar inte hämta läppcerat pga är trött och fet och driven av andra krafter än vad som anses acceptabelt att prata om högt. Är sugen på att fast forwarda denna vecka fram till helgen och facka ur med QotN och en box vin. Kanske sminka oss och klä ut sig i någon 6ig halternecktopp och ett par stadiga kängor och dansa i ett mörkt hörn på klöbb. Pluppa i sig några redbull vodka eller annan valfri uppiggande substans. I morgon ska jag till doktorn klockan elva. Men innan det ska jag hinna jobba! Vilket skämt, vilket liv. Stegvis eskalerar allt till... ja vad? Bäst att slumra in.

Update: Okej, bra. Nu smsade min kompis/tillfälliga chef att jag kan komma efter att jag varit hos doktorn istället. Mycket bra. Känner mig lugnare. Har även hittat en rolig gammal dagboksanteckning:

"Konstig dröm, fick två korgar, en platt och en djup och så sa dom: du får samla vad du vill från den här avdelningen i varuhuset! Avdelningen visade sig vara gosedjur och leksaker och lite hälsokost/konstiga krämer? Samlade massor men blev girig och då skrek dom på mig SKYNDA SKYNDA ANNARS KOMMER HAN!! och så släppte de ut en jävla ödla som jagade mig runt runt"

Ha ha ha. Hjärnan alltså. Min kompis förresten, honom kommer jag aldrig att lyckas förstå fullt ut skulle jag tro. Jag vet aldrig vad som gäller med honom, vet aldrig exakt hur han är. Tänker jämt när vi pratar undrar om detta är hela sanningen. På något vis tvivlar jag inte på att han alltid tycker sig tala sanning, jag tror verkligen det. Men frågar man andra så skulle de nog ge en helt annan version av samma berättelse. Vissa människor kan man liksom aldrig lära känna ordentligt hur mycket man än umgås med dom och tycker om dom.

/WERKIN' GIRL

2013-11-26

Pernilla Wahlgren


Modern

Ang det här med mamma. För tre år sen försökte jag ha en "Radiopsykologen"-inspirerad dialog med min mamma. Tänkte att våra konflikter handlade om bristande kommunikation och att det lätt var åtgärdat om jag bara tydligare uttryckte vad jag kände. Tänkte att vi i grund och botten hade en rätt bra relation.

Scen: Jag står och vrider ur nån disktrasa i köket i mitt barndomshem. Min mor stormar omkring som vanligt. Hon anmärker på sättet jag vrider ur disktrasan.

Mamma: Klarar du ingenting? Så gör man väl inte med trasorna. SKÖLJ först vrid ur SEN.
Jag: Mamma. Jag upplever det som väldigt jobbigt när du pratar så till mig. Jag blir ledsen och känner mig förminskad.
Mamma: Känna sig hit och känna sig dit. Jävla terapisnack. Du behövde mig när du låg i respirator kom inte och kör några jävla känslor med mig.

/ QotN

PS. Min mamma var alltså INTE närvarande när jag låg i respirator. DS

När man misstänker att man är emo


Anonym frågar:
Hej. jag är 17 år snart 18, o jag tror jag håller på och halka in på ett spår och utvecklas till o vara som er när jag är 23 eller vad ni nu är. fan gör jag för att slippa? har ingen jävla anledning att deppa men jag vill gömma mig i en grotta, har social fobi samt ångest, är ledsen men vet ej varför. det grundar sig väl i att jag inte ser någon mening i något och att jag har kass jävla självkänsla. vill inte fortsätta med det. jag vet att jag har en lugn och glad sida av mig själv, men det är så svårt att vara den sidan. kanske är det bara nått tonårskludd som går över? när började ni bli emos, så att säga? hur skiljer det sig från vanligt tonårsdepp? ha även utvecklat självskadebeteende. Er blogg e bäst //L

EmoBoost svarar:
Hej kära emoyoungster. Blev så illa berörd när jag läste din kommentar, mest för att jag känner igen mig men också för att jag inte har några riktigt bra svar att ge. Jag menar, om jag hade vetat hemligheterna skulle jag inte sitta här och svara på din fråga idag liksom. Då skulle jag vara ute i världen lyckligt ovetandes om det världsomspännande inre mörkret och ha kul med de andra barnen. Men jag är inte ute i världen och lajjar, jag är här och skriver. Och det betyder att jag vet någonting om det här som inte de andra vet.

När jag var sjutton år var jag mitt uppe i något slags stormens öga. Mycket av det som hände då är saker som jag sitter och ältar timme efter timme i terapi idag. Jag visste nog inte när jag var sjutton att det deppiga skulle växa och bli större, för jag hoppades alltid precis som du att det var något tonnårsrelaterat som skulle "växa bort" så småningom. Men det har inte vuxit bort, och det är väl inte så konstigt, för mitt depp fanns redan innan tonnåren. I efterhand har jag förstått att jag var tio år gammal första gången jag fick panikångest. Jag brukade ha svårt att sova och jag gick upp på nätterna, gick ner i källaren för det var det enda stället i vårt hus som var tillräckligt privat, och så grät jag, sån där gråt som låter som ett plågat döende djur. Jag visste inte varför jag var ledsen då. Jag visste inte varför jag var ledsen när jag var sjutton år heller. Idag vet jag varför jag är ledsen, och det är skönt. Det är väldigt skönt att förstå att depression inte är en del av min personlighet, att det finns yttre faktorer som har gjort att den utvecklats. Och om det är yttre faktorer kan jag lättare förstå dom.

Ibland när jag har en bra dag brukar jag tänka att jag är glad att detta hände mig nu och inte om tio år. Att det är bättre att vara tjugotre och krossad än trettiotre och krossad med jag vet inte, ett liv, en karriär, två barn som är beroende av en eller vad man nu tänker sig att man ska ha för ett slags liv. Att man krossas och allt det krossas med en. Men det är verkligen ingen tröst att tänka så när jag har dåliga dagar.

Vilka i din omgivning vet om att du känner så här? Kanske är det dags att säga det högt till någon väl utvald. Kanske är det också dags att gå till en doktor. Vissa perioder i livet behöver man draghjälp, nån som håller en i handen en liten bit på vägen. Det kan vara en vän, det kan vara seratoninhöjande medicin och det kan vara en terapeut. Alltså det är omöjligt för mig att säga att det är en tonnårsdepp som kommer att gå över för det vet jag inget om. Min tonnårsdepp visade sig vara en depp som funnits sedan jag var liten och som fortfarande finns. Vad ska du vidta för åtgörder då? För att få hjälp, för att kunna bli gladare, för att förstå om det är en tonnårsdepp eller en långvarigare variant.

1. Prata med någon i din närhet som du litar på. Läs detta inlägg av QotN innan. Säg precis som det är, säg att du inte vill ha någon dramatik eller sympati, säg bara att du behöver berätta om det.

2. Be den här personen att hjälpa dig ta kontakt med vården. Det är i princip omöjligt att be om hjälp när man mår ruttet, man orkar helt enkelt inte. Det är läskigt, obekvämt och ansträngande. Be din vän att kolla upp vårdcentral och boka en tid till dig, att se sig om efter samtalshjälp som kan funka. Det finns många ställen som har rabatterade priser för ungdomar så det kan vara värt att kölla efter.

3. Var inte rädd för mediciner. De är ett verktyg för att du ska palla att leva ditt liv och orka klara upp de saker som gör att du inte mår bra, inte en lösning. För mig har de varit en förutsättning för att orka vidare.

Generellt kan jag känna att väldigt mycket av det som stormade runt i själen under tonnåren har lagt sig nu i takt med att man blir äldre och säkrare på vissa saker och bla bla bla. Men det har dykt upp andra nygamla och nya saker. Om du är lagd åt the dark side, tveka inte att vidta åtgärder på studs!!! Psyket är en mörk och förvirrande labyrint och många traskar runt i den i flera år ovetandes om att de är vilse, för att till slut få panik när de plötsligt upptäcker det en vacker dag. Håll inte ut och kväv skiten och vänta på att få reda på hur "illa" det är. Vi är massor med emos ute i världen och även om det är ett jobbigt pissigt liv många dagar så mådde jag faktiskt sämre när jag jobbade stenhårt varje dag på att inte låtsas om hur kasst jag mådde.

Emokramar,
/EmoBoost

2013-11-25

Spackla över sprickorna


När det gäller smink för oss med torra och finniga fejs är marknaden tyvärr lite begränsad. "Ta på massa concealer på finnarna!" bräker fölk som lösning på problemet. Lycka till med det när man är täckt av små ilskna torra flagor liksom. Nä. Oftast ser det liksom ännu värre ut när man försöker gunka på någon tjock, heltäckande hudfärgad massa över fnaset och man gör liksom bäst i att bara skita i det. Så klart är det bäst att börja från grunden och reda ut sin fuckade fuktbalans istället för att fokusera så vansinnigt på att spackla över skiten men ibland har man bara inte tid! eller ork! Ja ni vet. Men vad gör man då åt vansinnet?

Jag har här två tips. En billigare och faktiskt bättre (hör och häpna) variant av Nanoblur har dykt upp i form av en produkt vid namn optical blur från Garnier. Det är alltså en primer med rätt mycket silikon i som fyller ut, mattar ner och helt enkelt blurrar till dina fulheter. Silikon är ju helt orgasmiskt att ösa över ansiktet för en kväll men är inte så bra för huden i längden. Men så länge du fuktbombar innan du kör på denna bör det vara lugnt. Optical blur är dessutom sjukt billig i jämförelse med liknande primers som typ smashbox photo finish eller nanoblur, köpte denna för nittionio spänn och det får man väl se som lite av en skräll. Torra flagor be gone! I alla fall tillfälligt.

Nästa tips för oss torrbollar är concealern Fake Up från Benefit. Den lämpar sig bäst för under ögon bruk men man kan med fördel köra på den lite här och var. Faktiskt den enda concealer jag provat som inte fastnar i alla små flagor och skit, utan effortless glider på och dessutom ger massa fukt till ens stackars hud. Om du är oljig i huden kommer du troligen avsky denna, men för en torris är det en välsignelse pga stiftet har en kärna av en mjuk men täckande concealer och en ring runt av genomskinligt något superåterfuktande balsam. Kör på lite transparent puder över och du får en softad återfuktad look i fejset. Är så nöjd med denna!!!

Slut på tips
/WERKIN' GIRL

Konversation mellan mig och mamma

Jag sitter och viker ihop papper som ska bli inbjudningskort till en fest som mamma ska ha. Hon har inte frågat mig om jag har tid att göra inbjudningarna, hon har bara utgått ifrån att jag vill det.

Jag: Mamma, jag måste gå nu jag hinner inte fixa mer
Mamma: Ja men du ska väl göra klart det där innan du går?
Jag: Nej jag hinner inte, min kompis väntar på mig
Mamma: Nej nu får du göra klart det där innan du ska gå
Jag: Men herregud de ska ju bara vikas det kan du väl göra själv? jag hinner inte nu
Mamma: Jaha? Vill du inte göra inbjudningarna nu?
Jag: Men herregud jag har ju redan gjort dom, de ska ju bara vikas. Förresten så frågade du mig inte ens om jag kunde göra inbjudningarna, du bara antog att jag kunde det och då gjorde jag det utan att du hade frågat och nu är jag skitstressad för jag har massa andra grejer också.
Mamma: Va! Jag tycker att du borde ERBJUDIT dig!
Jag: Min psykolog säger att jag måste börja säga nej till dig.
Mamma: Va!? Vadå nej?
Jag: Att jag måste börja säga nej till saker som jag inte hinner, orkar eller klarar av. Hon säger att jag måste komma ihåg det, inte ta på mig för mycket, att jag fortfarande är sjuk och då måste jag ta det lugnt. Hon säger att jag borde säga nej till dig nu tillexempel.
Mamma: Vadå nej? Till mig? Menade hon inte mer... generellt? Hon kan väl inte ha menat specifikt MIG.
Jag: Jo mamma. Hon menade specifikt dig.

/WERKIN' GIRL

Terapi


Alltid fucka upp

Hej alla

Detta har varit en konstig helg. Nu är det måndag (eller?) och jag sitter återigen i skrubben. Eftersom min handledare har noll komma noll noll koll på hur lång tid saker tar så ska jag nu på två timmar ta igen allt jag var ålagd att göra förra veckan. Börjar tröttna lite på detta nu. Fan jag bara slappar och slappar. Idag var det minusgrader ute också och jag började längta jättemycket efter ett normalt liv och normala rutiner och normala drivkrafter och inga konstiga krafter som skriker "SABBA ALLLLLLLLT!!!!!" så fort nåt är bra och härligt.

Igår hade jag ett samtal som jag är oväntat van vid. Så van att jag kopplar bort mig själv från det. Känner ingen skuld eller skam, känner bara en enorm tomhet och likgiltighet inför min egen person. Jag hör mig själv säga samma fraser jag sagt sen jag var 16 "jag vet inte varför jag gjorde det. det handlar inte om dig och mig. du vet att det är skevt i mig och det är därför jag gör såhär" eller senare mer defensivt "men om du inte kan acceptera att jag har dåliga sidor också så kanske vi bara kan SKITA I DETTA DÅ". Nu känner jag bara en enorm trötthet gällande mig själv. Hur många gånger har jag inte haft detta samtal? Tröstat och bönat och kramat en kille som är ledsen och sviken på grund av mig. Förnedrat mig och ansträngt mig till den milda grad att det som fanns där innan sveket är helt utarmat och borta. Och denna gång är jag osäker på om det var ett svek ens. Men i relationer kanske man inte kan hålla på med regler och villkor?

Jag vet fan inte vad jag ska göra för jag är rädd att jag ska utsätta mig själv eller nån annan för massa dåliga saker. Det enda jag vet hur man gör är ju att fucka upp grejer och jag hade verkligen kunnat fucka upp denna situation ännu mer men jag vet inte hur man löser den och inte vad som händer om den löser sig. Kommer jag att vara glad då eller förstöra allt igen? Alltså finns det nåt som jag inte vill sabba egentligen. Jaja hejdå från Emoville /Queen Of The Najt

Trängd och trött

Vad gör jag ens uppe vid denna gudsförgätna tid?! Urk. Klockan är snart fem på morgonen. Kom hem för en timme sen från en helkvälls jobbande. Det var helt ok men det visade sig dessvärre att jobbet jag gjort ikväll var förjäves och jag kommer få göra om allt imorgon... Insert valfri ledsen smiley här. Har en distinkt känsla av att jag borde känna mig *tacksam* för olika faktorer i mitt liv typ jobb men just nu känner jag inte mycket tacksamhet. Jag känner mig trött och trängd och det hatar jag!! Är inte mycket för målbilder men trots det har jag en för morgondagen som i och för sig redan verkar vara här: gå upp "i tid" dvs innan tio. Göra frukost, duscha och sätta igång med jobb. Ta en promenad eller bara vistas lite utomhus innan klickan är två. Bli klar med delar av jobbet.

Nu måste jag ge sömnen ännu en ärlig chans. 

/WERKIN' GIRL

2013-11-23

För bra

Okej hej alla nu fackar jag ur?
Klart att allt inte kan va bra då måste man sabba omdelbart. Typiskt inlägg på emoblogg men ni vet ju vad ni gett er in på eller? Jaha nu kommer ordningsvakter också hoppas jag inte stör

Pju det gjorde jag inte. Hörs imorron puss

/QotN 

Småfågelsägg



Hej igen alla sexmaskiner. Idag gjorde jag nog mitt livs mest eleganta nail art någonsin! Två lager chocolate fudge från H&M (ett brun/lila lite leverfärgat lack) och sedan ett lager grafitti från H&M som är ett genomskinligt lack med matta svarta och vita glitterkorn i sig i olika format (TIPS detta spring och köp). Sedan ett lager överlack. Jag gjorde naglarna matta denna gång, bäst och enklast åstadkommer du detta genom att koka upp lite vatten i en kastrull eller i vattenkokaren och hålla naglarna i ångan när lacket fortfarande är vått. Mina naglar ser ut som prickiga småfågelsägg! Åh jag är så lycklig över detta!!!

/WERKIN' GIRL

Top 3 mest bisarra terapeuterfarenheterna

Nämnde ju tidigare att jag skulle berätta om mitt besök på beroendemottagningen igår. Jag går dit ungefär en gång i veckan för att prata med min behandlare och stämma av hur det gått sedan sist, lägga upp olika strategier för att kunna "avstå" och så vidare. Hon är en snäll kvinna som verkar gilla blått. Det är alltid ganska stökigt inne på hennes rum där vi sitter, ligger olika påsar med grejer här och var och det är fullt med krukväxter och papper som det står saker antecknade på. Ett avslappnat ställe helt enkelt. Igår hände dock något som fick mig att omvärdera henne och hennes avslappade stil en aning och det var tamefan de sjukaste jag varit med om i dessa sammanhang.Tänkte nedan lista mina top tre mest bisarra erfarenheter av terapeuter/andra samtalskontakter. Vi börjar med det som hände igår...

1. Jag sitter alltså med min samtalskontakt, som vi kan kalla för E, i hennes rum. Vi sitter mitt emot varandra i varsin blå fåtölj, jag dricker en kopp kaffe. Vi pratar om hur det gått sedan vi sågs sist, jag säger att jag har mått jävligt dåligt men att jag mår rätt bra idag. Så pass bra att det känns koko att jag ens ska vara på det här mötet idag. Så pass bra att jag inte kommer ihåg vad grejen med att undvika alkohol egentligen är? Jag sitter alltså och berättar om senaste veckan, tittar ner på mina händer som ligger och lyser av blekhet i knät. Tittar upp på E, märker att hon blundar. Tänker inte mer på det, tittar ner igen och fortsätter prata. Tittar upp igen. E blundar fortfarande. Jag tystnar. E rycker till och öppnar ögonen. Jag känner mig förvirrad. Hon frågar något, jag svarar. Sedan händer det igen. E sover. Hon sover i sin fåtölj under vårt samtal. Jag tystnar igen, då rycker hon till, vaknar. Jag vet inte hur jag ska reagera. Börjar trevande prata igen. Tänker att jag inte vet hur jag ska hantera detta knäppa. Hon somnar igen. Jag tänker, om jag bara an avsluta det här mötet så snabbt som möjligt kanske jag inte kommer känna mig ledsen över detta, så jag skyndar mig att "wrap it up". Vi bokar in en ny tid, tar i hand, jag går därifrån. VA FAN !!!!?!?!?!

2. Min absolut värsta tid i livet inföll för ganska exakt ett år sedan. Varje vaken sekund tänkte jag på att jag ville dö. Jag satt i min fåtölj på mitt rum hela dagarna eller låg i sängen och grät, eller så var jag ute och röjde, hällde i mig alko för att döva allt det vidriga, mörkade för alla vad som egentligen hände i mitt liv och så vidare. Jag var så nära stupet man kan komma när jag till slut fick en tid hos en psykolog på psykiatrin i den ort jag växt upp i. Jag var så rädd och ledsen när jag kom dit. Jag hade förberett mig i en evighet och gjort allt för att klä och sminka bort det fula i mig. Psykologen jag skulle träffa var en gubbe som hette Erik. I en timme satt vi inne på hans kontor och pratade om hans hus utanför skellefteå i vilket han skulle bygga sig en jokkbar. Jag fick också reda på att hans mormor arbetat som husa hos en storbonde i värmland och blivit antastad av densamme, samt att han var intresserad av måleri och hade ägnat mycket tid åt att studera bäcken utanför huset utanför skellefteå. Han frågade ingenting om varför jag var där, hur mitt liv såg ut eller någonting annat som hade med mig att göra. Erik avslutade mötet med slå sig ner vid sitt skrivbord, säga "Ja vi kan väl säga så här, du är inte psykiskt sjuk i alla fall! Ha ha ha ha". Han bokade in en ny tid och jag gick, men innan jag gick passade han på att ge mig en kram och säga "du ska se att det går över". Jag minns att jag var helt förvirrad. Rökte en massa cigaretter och gick hem, stängde in mig i duschen och grät. Senare fick jag reda på att han hade skrivit följande i min journal: "Glad och trevlig tjej med släkt från Djursholm". Jag är inte glad, inte trevlig och min släkt är inte från Djursholm :(

3. Det tredje exemplet är bisarrt men på ett fint sätt. När jag gick i högstadiet började jag gå till en kurator på ungdomsmottagningen som hette Marie. Hon var en väldigt snäll och bra person. Jag brukade skriva ner allt det jobbiga jag ville prata om men inte kunde i en skrivbok som jag gav till henne i början av varje möte. Hon läste igenom det jag skrivit och sedan pratade vi om det. Det tog flera år efter vårt sista möte för mig att förstå hur mycket hon hade hjälpt mig. Och att jag aldrig hade sagt det till henne. Marie brukade ge mig presenter ibland. En gång var det ett ritblock och blyertspennor av varierande mjukhet, en gång var det ett litet hänge till ett halsband i silver. Jag har fortfarande kvar det där halsbandet, och även om jag inte brukar ha det på mig nu för tiden så tänker jag alltid på henne när jag ser det. Att det tog mig flera år att fatta att det måste ha varit något speciellt?! Jag antar att det inte är så vanligt att en behandlare ger sin patient presenter. Är så sjukt glad att hon dök upp i mitt liv precis då, och jag tänker ofta att jag borde låta henne veta det på något vis.

Har ni några sjuka att fylla på med? Är fortfarande lite i chock över det som hände igår :( Så förolämpande! Först tyckte jag att det var komiskt men nu känns det bara som en cp kränkning. Där masar jag mig iväg till det där jävla deppiga stället en gång i veckan, betalar dessutom för skiten, håller mig (relativt) nykter och tar en massa campraltabletter som får mig att bli jävligt lös i magen, och så sitter hon där och sover när jag berättar om senaste veckans självmordstendenser. Wtf.

/WERKIN' GIRL

2013-11-22

VS

Hallå!!!!!!

Vi har det så kul! Kollar på Victorias Secret show. Sponstrat. Recension kommer imorron men kan tjuvstarta redan nu genom att säga: detta är girlpower!!!! ❤❤❤❤

Kram era emoboost secrets angels!! 

En fredag

Jaha kom hem till Werkin Girl och ja visst hon hade fått pengar men nån måtta får det va eller?


Outfit ikväll: träningstajts med rosa ränder, vit skjorta, massa eyeliner, för lång lugg.

Trevlig fredag alla
/QotN

Materiell lycka

Hello crazies!

Efter mitt möte på beroendemottagningen idag (som jag ska berätta lite mer om en annan gång, det hände något helt SJUKT) gick jag för att sätta sprätt på lite dollars för första gången på länge. Materiell lycka, den enda sanna lyckan! Så härligt att ha ett kort fullt med pengar efter att ha levt i fattigdom i hundra år. Det började försiktigt med en helt relevant inköpslista: Ny concealer och ansiktstvätt. Kanske något litet nagellack. Det slutade 1700 kronor senare med mängder av grejer. Så härligt! Yolo, no regrets etc.

Följande prylar försöker nu bekanta sig med sitt nya hem:
Doftljus från Zara Home samt tvål och body lotion i samma doft
Ansiktstvätt från Avene
Concealern fake up från benefit (verkar mycket bra för torrisar som mig, återkommer med rapport gällande detta efter test)
Brunrött läppstift från & other stories vid namn Imperial Carmine
Tre nagellack från H&M
Optical Blur från Garnier
Sleeping BB mask från Erborian (mycket spänd på denna!!!)
Örhängen från & other stories
Halsband från Urban Outfitters
Nagellacksborttagning och en tråkig men pålitlig nivea soft ansiktskräm

Så lycklig nu. Hehehe. Har målat naglarna i färgen Chocolate Fudge som är tänkt att matcha mitt nya läppstift i sann 90-talsanda och väntar på QotN som kommer hem till mig för lite kvalitetshäng med husmanskost, weed och VS showen på datorn.

God helg allesammans,
/WERKIN' GIRL

I väntrummet



Another day, another drama! Sitter och väntar på att träffa min "behandlare" på beroendemottagningen. Ambition: att lägga upp en plan för helgen som hindrar mig från att balla ur. Även påminna mig själv om varför det är viktigt att inte balla ur för just idag känner jag mig rätt glad och stark och då har jag svårt att minnas varför jag ska ta hänsyn till sånt som beroendeproblematik och seratoninhalter. 

Med vänlig hälsning, WERKIN' GIRL

2013-11-21

Torsdag igen

Hallå alla

Detta var min dag i kronologisk ordning: vaknade klockan sju efter tre timmars sömn. :( så tröttsamt. Dock mysigt att sova med grannen. Han har en våningssäng så man kan låtsas att man sover i en trädkoja om man nu gillar sånt. Jag gör det men det var inget som var aktuellt idag. Åhh saknar att leka det var så kul!! Minns att man va med nån man knappt kände ibland, typ föräldrarnas kompisars barn och man gick och fegade i utkanten av nån glöggfest. Sen sa nån "vi leker att våra föräldrar har dött i en bilolycka. Men det var inte våra riktiga föräldrar utan några vi var bortadopterade till och nu måste vi hitta våra riktiga föräldrar men akta oss för förföljare" och så bara körde man! Skumt för man gjorde inte så mycket i leken utan man typ flyttade några kuddar och så sa man "här är vårt hem. Det är kallt ute så vi måste tända en eld" och så accepterade alla andra i leken det. Aldrig att nån ba "fast nääää det är sommar vi är i djungeln" utan man var så följsam. Mer som man berättade en berättelse ihop och så accepterade man de premisser som gavs och körde. Fy fan vad kul det var! Försökte leka i somras med en kompis faktiskt. Vi paddlade kanot och så lekte vi att vi var föräldralösa barn och förföljda. Det var kul och för kanske en sekund var jag inne i lekmagin men sen förstörde min kompis det för han hade missuppfattat hela storyn :( 

Aja. Tog mig upp, seg och svag, kissade i en burk och begav mig till doktorn. Naturligtvis utan burken. Hos doktorn hade vi ett trevligt samtal! Känns som det var första gången jag var någorlunda normal när jag var där. Första gången hade jag typ nedsatt ansiktsmimik och grät och grät. Några gånger senare var jag så jävla uppe i varv, ropade typ "det är SÅHÄR livet ska vara. Jag älskar venlafaxin" och när han försiktigt föreslog att vi kanske skulle sänka dosen reagerade jag mycket negativt. Som en knarky. Några veckor senare var jag depp igen och gick dit för att be honom att höja dosen (SÅ duktig patient nuförtiden. För två år sen hade jag bara höjt dosen själv på eget bevåg men nu värnar jag om lilla mig) och han bad mig att fylla i ett papper "det är inte alls vetenskapligt, det är bara för att få en bild av läget" och när jag gjort det sa han att 80 procent av de som svarar så som jag svarat har bipolär sjukdom. Då blev jag arg och kände mig lurad och gick därifrån och grät. Några veckor senare var jag där igen. Då grät jag inte ens utan berättade bara sakligt om på vilka sätt jag ville avsluta mitt liv. Fy. Men nu var det okej. 

Det skumma var sen att efter vårt samtal så skulle han ta en urinsticka. Då fick jag gå och kissa i en mugg och sen komma och lämna den till honom på hans kontor! Kändes så himla intimt och obehagligt faktiskt. Jag vet att han inte bryr sig men jag vill inte att han ser mitt kiss. 

Sen åkte jag hem, låg med big-d (myyz), åt en macka och sov en timme. Sen lagade samme snubbe korv stroganoff som vi åt. Nu har jag svinont i magen. Måste styra upp mina matvanor. Ett stort mål mat om dan är liksom inte bra. 

Nu ska jag sova ÄNTLIGEN! Åh vad jag har längtat. Har varit så jävla trött efter dessa nätter. Fick lergigan idag! 100 st! = 100 nätter med sömn. Dröm. 

God natt alla ni boosters där ute! Åh tänkte skriva nåt sentimentalt till vår lilla läsarskara men lol jag är väl inte blondinbella eller!!

/ QotN 

Dyrt att vara sjuk

Gomörron alla slaggprodukter därute! Jag skulle på möte på beroendemottagningen imorse men försov mig. Nu på väg till mitt så kallade jobb. Innan har jag dock hunnit svänga förbi apoteket för att fylla på mitt förråd av mediciner. Det visar sig dock att mitt högkostnadsskydd på nittio procents prisreducering upphörde för sex dagar sedan och tablettjävlarna kostar nu 1100 kr. Kul. Då jag är pank går jag därifrån tomhänt. Således inleds dag två på mitt medicinuppehåll, känns inte så värst bra. Hur ska man lösa detta? Sälja gamla trosor på någon suspekt sajt? Sälja något anbat vad som helst? Nä jag får ringa min ömma moder med forhoppning om lite barmhärtighet. Är för övrigt klädd som en kickerstjej idag, det känns kul och är dessutom bekvämt. Denna look består av svarta mjukisbyxor från adidas, slimmad skinnjacka med svart dunväst med luva över, svart keps och vita sneakers. Mycket bra kläder för regnväder.

/WERKIN' GIRL

Trekant


2013-11-20

Meningslöshet och meningsfullhet

I natt somnade jag klockan tre. Det var svårt att somna bara, men till slut slumrade jag in och sov ända till klockan åtta. Då vaknade jag, gick upp och kissade, gick och la mig igen. Sov vidare till halv tolv. Gick då upp, hyfsat glad i hågen, gjorde kaffe och la mig i sängen för att lyssna på radio och dricka mitt kaffe. Jätteskönt var det! Funderade på hur jag skulle hantera denna relativt tvångsfria dag etc. Sedan råkade jag somna igen och jag har alltså sovit ända tills nu. Nu är klockan halv fyra. Denna gång när jag vaknar är jag inte längre "glad i hågen" utan tom och fylld av vånda. Känner mig som en sopa, en samhällsparasit, en värdelös idiot.

Vilket är totalt värdelösa tankar pga jag är mycket smart, jag är ingen "samhällsparasit" och så vidare. Vet inte hur jag ska ge denna dagen värde. Förut skulle jag kanske hört av mig till någon kompis och försökt få med denna ut för att "dricka vin på nån bar" eller "ta en öl" men det är ett big no no nu. Ibland när jag har sånna här dagar slutar det med att jag kastar mig på alla fyra för att titta in under olika möbler och se om där finns något damm jag kan samla upp, diskar all gammal disk och ställer in i skåpen, rensar avloppet och så vidare. I någon slags panik över att ge den jävla dagen en mening! Vadå ska den gå till historien som "dagen jag städade skitmycket" eller?? Är det bra liksom? Haha.

Trött och förvirrad
/WERKIN' GIRL

En promenad längs minnenas emoallé

Hallå

Nu ska jag skriva ett gnälligt emoinlägg. Jag känner mig gnällig och ledsen. Ffa känner jag mig motarbetad av hela världen! Varför ska det va så svårt för lilla mig och så lätt för alla andra (nåja). Detta är en svår tid för mig. November alltså. 

2012: hade en kille som bodde i Bagarmossen. Han dyrkade mig och tog hand om mig på ett bra sätt. Jag var som en död ledsen sten och låg i hans stora säng. Vi försökte hitta på olika strategier för att jag skulle ta mig iväg på dagarna. Han värmde blåbärssoppa och tände ljus och satte på morgontv så jag kunde i sitta i vardagsrummet och vakna. Oftast gick jag och la mig igen. Sen ringde han några timmar senare för att se om jag kommit iväg och då låg jag i sängen igen och grät. Ibland när jag verkligen var tvungen att gå nånstans bar han mig från sängen till duschen och tvättade mitt hår :( usch

2011: Glad! Läste en rolig kurs, träffade en rolig kille. Innan jag släckte lampan på kvällarna kunde jag tänka "är det lagligt att vara såhär glad och nöjd?"

2010: Inlagd på psyk. Hade börjat med 3 olika mediciner som skulle dämpa den "inre aggressiviteten". Hade först dolt för min mamma att jag var inlagd och när jag berättade det upplevde jag en stor lättnad. Bodde i mitt lilla enkelrum och höll mig undan från de andra patienterna så mycket jag kunde. Maten serverades på plasttallrikar och besticken räknades efter varje måltid. Mina polare visste inte hur de skulle hantera detta så de kom med så jävla mycket godis och tidningar. Jag hade ett helt sjukt godissug av medicinerna och en kväll åt jag upp chokladen i alla luckorna i en chokladkalender jag hade fått. Så girigt. Hade permissioner och under en gick jag till skolan och skrev ett prov! Kunde jag inte chilla lite bara? 

Nu: helt ok men tungrott som fan. Sover som ett cp. Dvs kan inte somna, vaknar massa gånger under natten och sen sover jag halva dagarna. Vaknar och känner mig sämst i världen. Tar timmar för mig att komma igång och tycker eg inte att något är jättekul. Lite ångest men inte så farligt. Dålig aptit, äter ett mål mat om dan. Men det gör inget för jag gillar att vara smal. I övrigt ganska bra. Bra vänner och livssituation. 

Nu ska jag ta mig i kragen. Hörs

/QotN 

Gillis?


Vakna mitt i natten *NOT*

Hej blöggbalobis

Vaknade precis med hamrande hjärta (så sliten formulering alltså men tycker det låter vackert + är deskriptivt) kollade på klockan och ba faaaaan orkar inte att detta ska börja igen. Med detta menar jag vakna mitt i natten med konstig ångest. Insåg sen att 7 kanske inte är mitt i natten haha så sämst!! Men om man somnar två tre är det för tidigt. Orka ta tillfället i akt och gå upp, det är ju helt mörkt ute. Kallt och otäckt. Jag har det bra här trots att jag är som en stel böjd räka. Så gonatt igen då ;PppPp

/QotN 

Cymbaltadagboken #5



Ja jävlar vad tiden går. 60 mg cymbalta om dagen i femtiosju dagar nu då. Kombinerat med ett kraftigt reducerat alkoholintag. Vad har detta gett? Effekt! Kraftig effekt! Den förlamande vardagsångesten är en mer ovanlig gäst. Den ännu mer förlamande attackångesten är en ännu mer ovanlig gäst. Men de finns båda kvar och stör och sätter sina äckliga små käppar i hjulet. Speciellt mycket ångest av det värre slaget som får en att böna och be till gud om att få dö här och nu dyker upp i samband med att jag druckit alkohol. Särskilt om jag gjort det ett par kvällar i rad, då kommer självmordstankarna nästan som ett brev på posten. Man kan ju liksom lära av dessa misstag, och det gör jag, men jag är ju lite av en återfallsromantiker och det har ju sina nackdelar. Alkoholen är en svårdumpad partner. Extremt svårdumpad. Fan jag kunde aldrig ana att det skulle bli så jävla svårt!!! Men jag kämpar på.

I övrigt gör den här känsloutplaningen mig väldigt förvirrad. Jag känner sällan några "stora" känslor. Jag är glad, trött, ledsen, neutral. Inte lika ofta jätteglad eller jätteledsen. Detta gör att jag undrar vad fan det egentligen är som händer. Får en konstig känsla av att allt liksom är på låtsas och att jag borde sluta med tabletterna så att världen kan bli verklig igen. Att jag kan bli verklig igen och känna verkliga känslor om ni fattar. Men det är en helt katastrofal idé som jag vet att jag bör undvika till varje pris.

Senast när jag var hos min psykolog sa hon att hon inte kunde minnas varför jag blev satt på cymbalta istället för venlafaxin som jag hade innan. Hon arbetar ganska nära med min huvudläkare så de har lite koll på varandras områden och diskuterer väl de gemensamma patienter de har då och då antar jag. Cymbalta och venlafaxin verkar vara i princip samma sak, men cymbalta används oftast för så kallad generaliserat ångestsyndrom medan venlafaxin är mer beprövat med positiv effekt på socialt betingad ångest. Min psykolog tycker att mitt lilla "problem" verkar vara mer åt det senare hållet. Minns faktiskt inte själv varför jag började med cymbalta istället, det kan ha något med hjärtklappning att göra, men hur fan ska man veta? Minns typ ingenting från det senaste halvåret känns det som. Allt är ett enda cymbalta-, venlafaxin- och cipralexblurr. Nu är denna karta tabletter slut och så även hela asken. Jag finner mig alltså tablettlös. Dessutom är jag pank! Kvack! Blir helt enkelt till att slå en signal till min stackars mamma för att tigga medicinspons imorgon. (Insert valfri ledsen smiley)

Jag undrar, finns det någon där ute bland våra läsare som är cymbaltaknaprare? Kan ni inte kommentera i såfall och berätta om era erfarenheter?

Godnatt på er kära followers
/WERKIN GIRL

2013-11-19

Avvisandets ABC

Hej alla boosters där ute. Nu ska jag berätta om en sak som hänt som sannolikt ligger inom normalitetens gräns men som fortfarande är sjukt påfrestande. Det handlar om avvisning. Jag hade glömt att jag hade denna sidan för det var längesen jag kände mig intim med någon. Men så fort känslan kom så var det som att alla gånger jag känt såhär kom tillbaka och jag blev helt övermannad.

Såhär: big-D och jag var på hans rum och kn lite. Märkte dock att han inte var så engagerad och frågade vad det var för fel. Han ba hmm jag vet inte. Jag försökte få honom att sätta ord på det och efter ett tag framkom det att han kände att han inte togs vidare i sexet på nåt sätt. Han kunde inte engagera sig riktigt. Min första tanke: "han hatar mig". Försökte dock tålmodigt få honom att förklara men utan vidare resultat. Typ: han är attraherad av mig men det är något som skaver. Något med distans och olika agendor och jag vet inte vad. Det enda jag tänkte var att han hatar mig, han vill inte ha med mig att göra, jag släppte in honom och nu stänger han av mig. Jag blev helt yr. Kunde inte fokusera på vad han sa utan jag tänkte bara du måste straffas. Hur ska jag straffa dig på värsta sätt? Jag hatar dig så mycket jag måste härifrån och så gick jag. 

Nu är jag en kall hård arg sten. Varför blir det såhär jämt? 

Förvirrade hälsningar från Queen Of The Najt

Killar som spottar

Vad är egentligen grejen med killar som spottar? Vet ingen tjej som beter sig på detta sätt. Ni vet? De spottar. På gatan. Hela tiden. Jag har aldrig förstått det. Svälj liksom!!

Kom på fler tankar nu om spottande killar. Hade en kille ett tag som brukade spotta mig i fejset när vi hade sex. Detta kan jag ändå förstå! Mycket mer än att spotta på marken bara. Det blir nån form av förnedring i detta som denna man (och följsamma lilla jag) uppenbarligen gillade. Det adderar ju ändå en extra dimension. Dock: saliv är faktiskt inte så gott. Det luktar lite skabbigt. Och ni vet hur mycket jag bryr mig om mitt fejs. Är generellt för att kn ska vara kladdigt osv men jag vene tyckte att detta kändes så smutsigt.

Spottminne nr 2: hade en snubbe som var så jävla lat (OBS detta var världens mest PK killen men han var så sjukt jag vene ego att ligga med. Han babblade om sin kuk hela tiden! Vissa gör det. "Åhhh kolla kuken så stor den ser ut" eller "älskar att se dig och kuken göra roliga aktiviteter" man ba KÄFTEN jag vill inte höra mer om din hjärndöda kuk.) i alla fall. Tänk er följande: vi höll på och mysa, dags för lite kn, kläderna åker av, killen böjer sig fram mot min fiffi och... SPOTTAR på den!!!! Varpå han börjar kn. Jag blev så jävla lack!!!! Först fattade jag inte varför jag blev det men det kan vara det mest förnedrande jag vart med om alltså fy fan. Det är som ta fram en vakuumpump och sätta på sin killes kuk när man vill kn utan att engagera sig i hans pleasure. Ba pang nu är han hård då kör vi. Så bull. Gör aldrig detta. 

/QotN 

Galningar på TV



Det lilla livet


Ja här irrar jag runt på stan mitt i natta efter ännu en kvälls sent jobbande. Träffade min psykolog tidigare idag vilket var god tajming med tanke på gårdagens ångesturladdning. Teorin är att urladdningen berodde på alkoholintag, utmattning och stress. STRESS!? jag gör inte ens mycket på dagarna, sitter mest på min röv faktiskt, men den senaste veckan har jag haft ovanligt många järn i elden. Det råkade nämligen bli så att jag fick för mig att det var dags att öka tempot på tillvaron en aning. Sedan när det någonstans lördag/söndag visade sig att mitt sköra psyke inte riktigt orkade med det ballade jag ur och reagerade med tankegång "jagvilldöjagvilldöjagvilldö". Min psykolog, som vi kan kalla G, sa att jag måste bli bättre på att säga NEJ till åtaganden jag egentligen inte orkar med, men framförallt att säga nej utan att slå ner på mig själv, för då blir det rätt ofta samma resultat som om jag vore utmattad på grund av avsky för mig själv och min egen klenhet. Dvs självhat och självmordsplaner. Kändes som att G körde en riktig psykologklassiker på mig med sitt "du måste säga nej" race. Eller så har jag bara klassisk pissproblematik typ kass självkänsla, omöjligt att lita på andra människor etc. Fuck. Fuck vad det rrgnar för övrigt!! Jaja snart hemma. Imorn ska jag i alla fall äta frukost med min bror som även han lider helvetets alla psykiska kval för han är en riktig veteran när det gäller social fobi. Han är en fantastisk människa. Men mer om honom en annan gång.

/WERKIN' GIRL

Misslyckad igen (typisk rubrik)

God afton

Ja då har man förstört ännu ett försök till normal dygnsrytm genom att sova 3 h på kvällen. Jaja ska sluta döma mig själv på det här sättet! Förutsättningarna för dygnsrytm denna höst är inte direkt tippen på grund av: 1) postinfektiös trötthet 2) inga krav på tider från omgivningen 3) inga bra insomningstabletterna 4) en konstig uppgivenhet kring mitt eget liv.

Hade precis besök på mitt rum här av den gulliga grannen. Så klurigt detta. Jag berättade i alla fall om när jag var sjuk och försökte ta mitt liv och märkte att jag var så känslig när det gällde hans reaktion! Ett tonfall från honom som var fel och jag gick omedelbart till angrepp. Så märkligt ändå att man kan vara defensiv kring ett minne man hatar.

/QotN 

2013-11-18

En medicinglömmande idiot

Idag gjorde jag en skrämmande upptäckt! Vaknade i sängen hos snubben som jag tydligen sover ihop med varje natt, helt svettig och ångestfylld och hade drömt hemska mardrömmar. Mina hackningar eller stötar i hjärnan var värre. Jag var yr och skakig. Och då slog insikten mig med full kraft: DIN IDIOT du har inte tagit venlafaxin på typ fyra dagar. Och Ergenylen har jag slarvat med. Inte konstigt att jag känt mig yr och disträ och konstig och hackig i huvudet. Skakade till apoteket så nu är det löst men blev lite irriterad? Halveringstiden är ungefär 12 timmar, dvs att jag knappast kan ha så mycket venlafaxin kvar i blodet nu. Ska jag trappa upp igen liksom? Och få svettningar och skit. Nej jag låtsas bara som att detta inte har hänt. Ang. ergenylen så skulle jag ju ta prover för att se så jag inte fått påverkan på levervärdena. För att ta dem ska man inte ha tagit ergenyl på morgonen. Vilket inneburit att jag skitit i detta en hel vecka men fortfarande inte tagit några prover.

Fan inser nu att jag skjutit upp så JÄVLA mycket saker. Fan alltså det måste bli ändring. Tillbaka på banan igen. Nu har det varit skev dygnsrytm och alkohol och glömda mediciner osv osv. Detta duger inte alltså. Måste vara sträng. Men först ska jag kolla på film.

Kram från QotN

En fattig kvinnas mirakelkurer


Tänkte att vi skulle bjäbba lite om hudvård nu. Närmare bestämt fokus huskurer. Men vi börjar som vanligt från början va? Ja det gör vi.

Ni som läst EmoBoost ett tag har kanske sett mig gnälla om min torra arga hud ett flertal gånger. Med torr och arg menar jag att huden i mitt ansikte ibland uppför sig normalt, det vill säga är mjuk och lagom elastisk och inte har extremt mycket finnar/pormaskar/whatever. Ibland uppför sig den sig INTE normalt utan är torr så in i helvete men samtidigt finnig utav bara helvete, och eftersom jag är en manisk klösare blir jag inte bara finnig utan sårig och vem fan vill se ut så. Nä just det ingen. När det är så kan jag nästan inte göra något alls med huden för den bara stramar och värker hela tiden.Vatten på ansiktet gör ont, snäll hudkräm på ansiktet gör ont och så vidare. Just nu har jag en ovanligt bra period och då menar jag att jag inte direkt har så jävla mkt finnar, i princip inga fula pormaskar, inte är allt för torr utan hyfsat mjuk och således heller inte speciellt röd eller irriterad i huden. Det enda som jag egentligen stör mig på just nu är ett lite halvilsket rött sår på kinden som härstammar i en gammal finne som dött ut. Vidare är jag så sjuuukt pank och pankhet föder inte så konstigt nog alltid kreativitet. En perfekt period att exprimentera med andra ord!

Hemgjort C-vitamin koncentrat
Varför: C-vitamin är en av de dokumenterat mest effektiva antioxidanterna och ingår i mängder av hudvård. Ger skiteffektivt UV-skydd, bleker pigmentförändringar, ger ny glow till ditt listerlösa fejs och har en lugnande effekt på "stressad" hud samt positiva effekter på akne. Problemet är att c-vitamin inte riktigt går att integrera i hudvård på något vettigt sätt då det måste användas på studs för att vara effektivt, annars oxiderar det. Och vem vill betala massa dollars för nån så kallad mirakelprodukt i vilken den aktiva ingridiensen inte längre är aktiv? Inte jag i allafall, för jag är kräsen och dessutom fattig. Lösningen stavas blanda själv. Hur gör man då, jo, gå till mataffären och investera i en påse askorbinsyra. Det är rent c-vitamin. Ta dig en nypa askorbinsyra och blanda med några droppar hett vatten, se till att det löser sig så mycket som möjligt. Effektivast blir det om du får till en lösning på ca 20 procent askorbinsyra och 80 procent vatten (en högre koncentration ger inte bättre resultat utan kan lustigt nog istället agera omvänt!) Doppa i en bomullstuss och stryk över fejset. Går bäst in i huden efter en varm dusch och bör ej användas mer än tre dagar i rad med en veckas mellanrum på grund av att huden "mättas" och whatnot. Blanda inte en stor mängd på en gång utan se till att göra nytt varje gång du ska använda. Det sticker lite i huden vid appliceringen men låt torka och gå sedan på med din vanliga gamla hudkräm/olja eller vad du nu gillar.

Den sinnessjuka gurkmejamasken
Har nu provat detta knäppa! Och min hud blev väldigt glad över det verkar det som. Med glad menar jag mjuk, len och sansad. En märklig allrounder som boostar din hud med i princip allt du kan tänkas vilja ha: Lugnar, ger lyster, motverkar acne, rensar upp, mjukgör och så vidare. Blanda en tesked gurkmeja med en tesked honung och några droppar olivolja. Man kan också blanda med lite yoghurt om det tilltalar en. Smaska på i ansiktet och låt sitta ett bra tag, gärna uppåt en timme. VARNING: Du kommer se ut som sen simpsonsgubbe, dvs knallgul, så gör den på kvällen för att undvika trauma för dig själv och dina medmänniskor. Efter nån timme sköljder du av sörjan och kommer då finna att din hud färgats gul! Panik. Men oroa dig ej, ta dig en extra tvätt och om det fortfarande inte coolat av kan du ta lite olja av valfritt slag på en bomullsrondell och avlägsna resterna. Jag har kört denna mask tre gånger nu och är hittills mycket nöjd med tanke på hur ekonomisk och effektiv den är. I dessa menstider brukar min hud vanligen vara ett enda jävla kaos men den håller sig i fållan. Finnfri och pigg typ. Oklart om jag har denna mask att tacka för det, men det får vi väl hoppas. En bra grej med denna är att du kan blanda till en lite större sats och förvara den i kylskåpet förutsatt att du sköter det hela på hygienisk väg.

Lugnande och antibakteriellt ansiktsvatten
Detta är nog min favorit i kategorin senaste tillskott i hudvårdsrutinen. Gå och köp dig en liten sprayflaska som du attraheras av på muji eller något annat overpriced ställe. Diska igenom noga eller ännu bättre, desinficera med alkohol. Koka upp lite vatten i vilket du låter en hög koncentration ekologiskt grönt te dra tills det svalnat en aning. Häll i ett par-tre droppar tea tree olja och häll ner blandningen i sprayflaskan. Spraya ditt fejs med detta underbara väldoftande efter att du tvättat dig på kvällen innan du smörjer in dig eller över ditt smink om du vill få bort lite av den dassiga pudriga känslan som infinner sig ibland.

Det får vara allt om detta just nu. Kommentera gärna med egna bisarra huskursfavoriter om ni har några! Eller förbättringar på de ovan! Har en omättlig aptit på det billiga och effektiva ska ni veta.

/WERKIN' GIRL

2013-11-17

Emospillra

Hello boosters.

Har inte riktigt lyckats vända denna dagen från horror till bra. Den äckliga ångesten sitter i. Känns som att någon kilat fast en fet jävla yxa i bröstkorgen på mig och hjärtat har hamrat hej vilt i flera timmar, andningen är grund och fladdrig och jag är rädd och utmattad men vet att jag inte kommer kunna sova. Imorgon har jag massor att göra. Massor av saker som jag inte kan missa. Det är inte mycket, men tillräckligt mycket för att göra mig stel av vånda. Förra veckan hade jag ovanligt mycket att göra, inte mycket heller, men tillräckligt mycket för att trycka mig över kanten och ner i ett otäckt mörker igen. Jag klarar inte av så mycket nu för tiden. Inte ens mycket av det roliga och lugna. Inte mycket av något. Känner mig ledsen och liten på grund av det idag och för första gången på länge TYCKER JAG SYND OM MIG SJÄLV. Jag hatar att tycka synd om mig själv! Defeat.

Vänligen, ett emo i spillror
/WG

Vingar i hjärnan

Hallå där

Alltså sorry för att denna blogg blivit lidande lite. Min hjärna har varit lite jobbig de senaste dagarna. Svårt att få till nåt vettigt. Idag har jag haft jättemycket ångest och varit jättelycklig på samma gång! Så skumt va. Förresten så hör jag konstiga saker i min hjärna? som fladdrande papper eller en fågel som lyfter typ. hjälp någon? 

Hörs snart puss
/QotN

Drömmen

Jaha då har man inlett den här söndagen med att drömma vidriga mardrömmar fram till klockan tre, sedan gå upp och gråtandes vandra runt i lägenheten med en hemsk klump i magen. Har ryckt upp mig lite nu och varit och handlat så nu ska jag trösta mig med att vaddera insidan av min kropp med surdegsbröd och olika pålägg.

Drömmen: Det var varmt ute, jag satt på fyrans buss. Jag mår dåligt och är rädd. Jag gråter. Ber chauffören att stanna bussen när vi kör förbi södersjukhuset och hon frågar om jag vill att hon ska köra hela vägen till entren pga jag är uppenbarligen ett desperat vrak. Jag går runt på sjukhuset och mumlar typ snälla hjälp mig kan någon hjälpa mig och kan nästan inte andas. Till slut blir jag lotsad till psyk och en kvinna ser till så att jag får träffa en doktor. Han ställer alla möjliga slags frågor, jag sitter stum och stel och tårarna rinner. Ser hur han skriver i sina papper: "MÅSTE KLIPPAS luggen alldeles för lång patienten ser inget". Han reser sig upp och ska precis gå ut ur rummet när han kommer på att han kanske ska hjälpa mig. Han säger att jag kan gå ner till psykavdelningen en trappa ner och att de kommer hjälpa mig där. En kvinna klädd i vitt tar emot mig och hon säger att jag ska få andra kläder, att jag kan leka med några klossar medan hon hämtar som, jag gråter och mumlar hela tiden kan ingen hjälpa mig snälla kan du hjälpa mig. När kvinnan gått får jag panik och bestämmer mig för att fly för jag vill inte bli inlåst där, men jag hinner inte för hon kommer tillbaka med två barndomskompisar till mig som ska intervjuas för att de bättre ska kunna förstå min situation. De tittar bara på mig och skrattar, alltså de kan verkligen inte sluta skratta. Jag förstår ingenting och tårarna bara rinner, jag är rädd och känner mig så ensam.

Sen hände en massa andra grejer i drömmen också men orka skriva ner allt. Kontentan var i alla fall att jag vaknade och grät i panik och längtade efter att dö igen. Gud jag är så trött på att hela tiden vilja dö. Fattar inte hur detta ska gå till. Det är ganska uppenbart att detta hände för att jag hällt i mig sprit som en jävla slasktratt senaste tre dagarna och det är lite som att skita sig själv i munnen ur suicidalsynpunkt.

Adios,
/WERKIN' GIRL

2013-11-16

Haters gonna hate (OBS: MOBBINGVARNING)

WG: Nästa vecka ska kissie vara gäst på fornis pod! Kan bli kul
QotN: Herreguuuuud
WG: Forni tycker nog att kissie är en cp slampa haha
WG: Alternativt "smart entrepenör med starkt varumärke" lol
QotN: Vad fan är fornis varumärke
WG: Forni urk
WG: Asså jag avskyr henne
QotN: Men vad ÄR hennes varumärke?
QotN: Haha så kul att du gör det
WG: Enligt henne själv att hon "hjälper unga tjejer"
QotN: HAHAHA va!!!!!!
WG: Idiot hon hjälper väl ingen???
QotN: Du skojar eller
WG: Ja men hon bloggade om det att det var hennes life purpose typ
QotN: På vilket sätt hjälper hon unga tjejer?
WG: Hjälper med vad liksom???
QotN: Vilken jävla idiot
QotN: Måste kolla, var det nyligen eller
WG: Ja!
WG: Vadå att hon ba "devote ska va en plats på internet utan nätmobbing"
QotN: Hatar att hon alltid pratar om att man inte ska snacka skit hehe
QotN: Som att det gör henne skön liksom
WG: Haha ja så störig kamratstödjarpersonlighet
WG: Säkert en som som ba "man ska säga till en vuxen om man ser att nån e dum" o samtidigt mobbar skiten ur alla
QotN: Fy fan vilket litet svin
QotN: Hon är en sån TYPISK jävla mobbare
WG: Ja en översittig liten bajs
QotN: (skickar bild)



QotN: HAHA känner mig för fan extra suicidal varenda gång jag går in på hennes blogg
QotN: Vilken idioooooot
WG: Hjälpa tjejer från DEPRESSION xcuuuuuuuuse me men hon vet inte vad hon jabbar om
QotN: Hon är ett sånt jävla pucko blev arg av att läsa detta!!!
QotN: Ska sova nu!
WG: Good night!

Implodera


2013-11-15

När kroppen sätter sig på tvären

Vaknade i natt och hade ont i halsen! Reaktion: YES. Ni kanske vet vad jag talar om. Ibland är det bara så skönt när ens psykiska illamående kontras av kroppen så att man får något "verkligt" att gnälla om. Och nej, jag tycker inte att man ska behöva försvara att man har ett psyke som kokobelloar ur ibland, men det finns en hel del fölk som tycker det. Som frågar typ "men vad gör du när du är hemma hela dagarna?? är det inte tråkigt??" Då kan det vara skönt att ibland säga Jag är hemma för jag har ont i halsen i stället för jag är hemma och funderar på hur man kan ta livet av sig på värdigast sätt och NEJ det är inte TRÅKIGT det det är VIDRIGT men det är det enda jag fattar hur man GÖR you fucking asshole!!!!

Så nu sitter jag i mitt kök och dricker kaffe (borde väl dricka te i guess men jag är ju only human) och youtubear all möjlig skit. Som tillexempel den omdebatterade nya Lily Allen videon. Ska inte fördjupa mig i den debatten just precis nu men en sak kan jag väl säga: It's hard out here for a bitch.

Kram från er emobitch
/WERKIN' GIRL

Mängder av skit

Hallå där

Står vid st eriksplan och bevittnar en man verbalisera saker jag ofta känner men håller inom mig. Det började i rulltrappan upp från perrongen. Eftersom det tydligen ska öppna en ny hemköp här var rulltrappan och golvet och taket "pyntat" med bilder på skitmycket mat. Detta gör ju folk (om man är normal villsäga) trötta och ledsna på mänskligheten. Normal reaktion: tystnad. Mannens reaktion: "vad fan är det här!?! Mat överallt!! Fy fan!!"

Hemköps reklammakare hade även slagit till med den klatschiga frasen "mängder av erbjudanden" och mannen läste detta varpå han ropade "skit! Mängder av SKIT!!" 

Så sund och rimlig reaktion egentligen. Han är normal vi andra är konstiga. Nu ska jag prestera för första gången på längre. Puss från QotN 

Ärligt talat


Hej allehopa. Här sitter vi och dricker öl, och det är väldigt gott. Jag har märkt att QotN inte längre har känslor för den man hon hetsat om sen maj. Vi talar nu om huruvida han är bra att kn med eller ej och jag måste erkänna att det verkar som nej. Men, hur ska man veta!

/WG

2013-11-14

Celebration


Här ska ni få se. Dagens nail art:

QotN bär lacket ruby red pyntat med små blå kristaller
WG bär blackout, ett lager pink blingbling och ett lager opal överst
Nu ska vi gå och ta en öl för vi firar en sak.

ADJÖSS
/EmoBoost

Blogg från sängen

Jaha här ligger jag i mörkret och mobilbloggar. Varför i mörkret? För att det är natt och jag är inte ensam i sängen så jag kan inte tända lampjäveln. Han somnade för typ tre timmar sen men jag verkar inte kunna sova. Han andas högt och långsam och mumlar iband. verkar skönt. Känner ba lite va i helveteeee varför är det min lott att ligga vaken hela nätterna!!! Orkar inte gå upp och ta en lergigan/propavan/whatever för då kommer jag bli så seg imorn och jag tänkte försöka ha ett liv då.

En annan grej som jag ska göra imorn är att köpa honung och gurkmeja. Läst recensioner på makeup alley av hemgjord gurkmejaansiktsmask och alla verkar helt hysteriska över detta! Även de som är torrisar med acne så det bådar ju gott. Återkommer med rapport om detta desperata grepp, potentiellt helt gul i ansiktet.

Gönatt alla creatures of the dark
/WERKIN' GIRL

2013-11-13

Köttets lustar eller?

Hej alla

De två senaste dagarna har märkliga saker hänt i mitt liv. Eller märkliga och märkliga. Jag vet inte hur jag ska uttrycka detta riktigt. Såhär va. I min närhet har det ett par månader funnits en person. Vi bor i samma hus och delar kök. Vi har setts då och då i köket, snackat lite osv. I början tänkte jag mest att han var en galen kille men insåg med tiden att han hade en galen hjärna men ett stort hjärta lolll nej jag skojade bara. Men att han var en bra individ. Aja. Vi har hängt lite mer och varit polerz liksom men senaste veckan har jag känt en märklig dragning till honom! På pappret är han inte alls "min typ" (ahhh så typisk forni-grej att säga vem har typer liksom? jag kn allt som rör sig men brukar ofta känna attraktion direkt när jag träffar personen. Nu gick det tre månader sen bara PANG) men alltså jag blev så tänd påan i mycket märkliga situationer och av märkliga anledningar (typ: vi äter pizza till frukost, han pratar om tjejer han knullat, jag blir sjukt sugen) och eftersom jag är en modern kvinna tog jag nu saken i egna händer.

Sagt och gjort: i måndags drack jag öl och tänkte att jag ska nog ligga med denna snubben ändå. Jaja kan bli jobbigt eftersom vi bor ihop men sen när tänker emos på konsekvenserna?! Tog upp min telefon och skulle slänga iväg ett *sexigt* sms och då hade han messat. Vilket sign. Åkte hem och vi skulle kolla på film så klassiskt. Vi pratade i hundra år och han var så smart och fin och jag satt där som kåta siv i kvarteret skatan och tänkte ba "vi måste ligga snart vi måste ligga snart vi måste ligga snart" ALLTSÅ fatta denna ägiga känsla. Så ofta man kn med snubbar för att de ska tycka att man är härlig och het och få sova ihop med nån. Nu var det det härliga köttets lustar som talade och jag gillar köttets lustar. Sagt och gjort, efter nån timmes filmtittande började vi hångla lite och sen höll vi på och ligga. Alltså det var så sexigt! Vill inte att detta ska bli en sexnovellblogg (eller?) men det var så himla himla härligt. Intimt och köttsligt liksom. Så bra.

Jag blev naturligtvis orolig för att detta skulle leda till trubbel på nåt sätt. Jag är också van vid att killar förhåller sig såhär till mig: antingen så blir de kära i mig och dyrkar mig eller så ser de mig som en liten tjej man kan ringa till och ligga med. Inget av detta är särskilt trevligt och jag vet faktiskt inte vad jag fruktar mest. Men hade ändå av nån hybrisartad anledning trott att denna man (internt namn: big-D) skulle bli superkär. DOCK verkar så inte vara fallet. Han förhåller sig oväntat svalt till mig. Detta gör mig svinstressad! Vad händer liksom? Ännu en komplicerande faktor: vad fan tänker jag med denna nya umgängesform? Är det bara fluffy som vill umgås med den här snubben?  Vad pågår liksom?

Ja. Det var det. Kan inte tänka klarare. Adios /QotN

Avslöjad!!!



/WERKIN' GIRL

Vanlig dag

Hej alla emoboosters och YOLOOOOO
hehe skoja.

Så skönt att läsa era kommentarer på inlägget jag skrev om min uppfuckade jobbmentalitet. Tack vare skev psykisk hälsa och ett vidrigt kontorsjobb verkar jag vara obrukbar på arbetsmarknaden just nu. Ändå skönt att konstatera det så att jag inte går runt och hetsar och stressar upp mig för att jag inte gör allt jag kan för att håva in extradollars att dryga ut ölkassan med. Palla. Så snopet att upptäcka att man är 23 år, i princip alkoholist, "utbränd" och deprimerad. HAHA! Livet.

Idag är jag på fett bra humör!!! Jobbade hela dagen med illustrationsjobbet igår och det blev fett bra, kom hem och la mä i sängen och ba "Aaaaaahhh" precis som normala människor gör efter en arbetsdag. Kändes helt exotiskt! Tänk om det är nyckeln? Rutiner, rutiner, rutiner. "Varje dag kan inte vara fest" som ens mamma brukar säga. Man ba vem har sagt något om fest?? Det är inte ett dugg fest att ligga i sängen och gråta och klia sönder ansiktet och överarmarna av nervositet för livet.

Lyssnar på dagens avsnitt av Forni och Dashas podcast. De är ovanligt puckade idag. Jag blir helt provocerad men får väl skylla mig själv eftersom jag helt patetiskt aktivt söker upp skiten och lyssnar. Dasha är på bra humör i alla fall för hon håller på att laga ett långkok. Skönt liv när man ba "Jo det är bra jag åt lax till lunch!!!" Haha.

/WERKIN' GIRL

Fåtöljen

Åh, min medbloggare QotNs inlägg tidigare idag rörde mig ända in i mitt emohjärtas kalla bittra lilla kärna. Jag, liksom hon, blev mycket ledsen av att läsa kommentaren från Anonym som som finns återgiven i inlägget. Ledsen för att jag känner igen mig.

Man är så ensam i ångesten. Jag var så ensam i ångesten. Och jag ljög för alla. Spelade mina spel. Var ambitiös, glad, social. Kämpade som ett djur för att ingen skulle riva min fasad, jag hade ju kämpat så hårt för att bygga upp den? Tänkte ungefär Vissa människor gillar mig. Jag vill inte att de ska försvinna. Jag får inte avslöja för mycket om hur jag egentligen är. Då kanske de drar. Min ångest var min bäst bevarade hemlighet. Om jag inte kunde spela spelet enligt hurtbullarnas regler så deltog jag hellre inte alls. Så jag började skolka de dagar jag inte orkade hålla uppe, sjukanmäla mig, ställa in grejer jag planerat tillsammans med vänner, sluta svara i telefon. Efter att jag hade tänkt på hur och när jag skulle ta mitt liv varje dag i ungefär ett år blev jag sittande i en fåtölj i mitt hem. Jag satt där i ungefär tre månader. Jag gjorde ingenting, bara satt där i min tunna svarta morgonrock. Vissa dagar samlade jag tillräckligt med kraft för att ta en dusch och byta till en annan morgonrock, en av vit frotté. För att känna att tiden åtminstånde gick laddade jag ner serier och "tittade" på dom (tittade är lite överdrivet uttryckt, det var snarare så att jag lyssnade på dom medan jag satt i min stol och blundade och hoppades att jag skulle somna om så att jag kunde sova bort dagen). Under den här tiden hann jag jag plöja igenom

Two fat ladies (4 säsonger)
Ally McBeal (6 säsonger)
The L Word (6 säsonger)
Modern Family (4 säsonger)
Nigella kitchen, nigella express, nigella bites, nigella summer och nigellissima (totalt typ 6 säsonger)
Drop dead diva (detta är klart den värsta. 3 säsonger)
Peep Show (8 säsonger)
Alla sagan om ringen-filmerna

...och säkert en massa annan menlös skit som jag inte vill minnas eller kan minnas.
Det var min syster som hjälpte mig upp ur den där jävla fåtöljen till slut. Hon kom då och då förbi, tvingade sig in i mitt hem, handlade mat, tvingade mig att gå promenader, ringa olika samtal till doktorer och psykologmottagningar, hon städade bland bråten jag satt och möglade i, bytte lakan i sängen. En gång tvingade hon mig till och med att raka benen.

Det var en lättnad den dagen det kom en kvinna och hämtade fåtöljen och körde bort den. Jag sålde den på blocket för 2000 kr. För pengarna köpte jag mat och smink.

So long och tack för idag emoboosters,
/WERKIN' GIRL

2013-11-12

Omgiven av rosenröda uppnosiga hurtbullar

Fick en fråga från Anonym som gjorde mig så ledsen. Den lyder:

Hur gör man när man inte har nån att vända sig till?
När alla i ens närhet är rosenröda uppnosiga hurtbullar?
När man ljuger o säger att man varit o tränat/tvättat/städat/pluggat/jobbat när ens vänner smsar, när man egentligen inte orkat ta sig upp ur sängen på hela dagen?
Och hur berättar man för gladisarna att man egentligen är ett ångestfyllt självmordsbenäget emo? Ska man ens berätta? Utan att låta som en patetisk självupptagen uppmärksamhetssökande latmask?

älskar er, vill ha en vänskap som er. kan inte ni berätta hur den tog form?

Det ÄR jobbigt att ha ångest. Som fan. Men om man har någon man kan berätta för exakt hur det är så blir bördan faktiskt lite lite lättare att bära. Det är först de senaste halvåret typ som Werkin Girl och jag verkligen har börjat kommunicera om vilka miffon vi är. Och det har faktiskt betytt jättemycket. För det är inte kul när man legat i sängen hela dan och messar någon om detta som nån slags rop på hjälp eller i alla fall medlidande och hen svarar "Men gumman, gå upp nu! Är det något som har hänt? Ska jag komma över en stund och laga mat?" och man vill bara svar "MEN FATTAR DU TRÖGT!!! Jag ligger i sängen för jag fattar inte varför man ska gå upp! Jag ser ingen mening i att gå upp! Och jag mår svindåligt över det! Det är inget som har hänt förutom att jag har fattat hur meningslöst allt är och hur sämst jag är! DU FÅR INTE KOMMA ÖVER!! Jag har inte duschat på fyra dagar, mitt hem är en sopstation, det ligger snus och cheeseballssmulor överallt och jag har nedsatt ansiktsmimik så jag kan inte prata JAG ORKAR INTE PRATA ELLER FOKUSERA KAN DU INTE FATTA DET DIN IDIOT!!!!! DET ÄR INGET SOM HAR HÄNT JAG ÄR SÅHÄR!!" men istället ljuger man och ba "nä, det är lugnt, jag gick upp nu. dålig dag bara".

Detta låter kanske förmätet, men nån som inte har haft förlamande ångest kan liksom inte fatta. Man kan fatta hur det tar sig uttryck men det är svårt att förstå den deprimerade hjärnan om man inte har en egen. Därför är det så skönt att kunna messa Werkin Girl och ba "fack nu vaknade jag kl tre" och få lite förståelse. Så du, ärade Anonym, har två val: antingen hitta emosar som kan förstå dig eller lära upp dina kompisar.

Emosar ser ut precis som alla andra. Dvs, om du och dina vänner aldrig har pratat om emogrejer kan det mycket väl vara så att de har konstiga ätstörningar eller tvångstankar eller ångest som du inte vet om. Du kanske har nån i din vänskapskrets som beter sig som ett emo ibland? Typ isolerar sig, ställer in i sista sekund, har konstiga killrelationer eller massa konstiga fysiska åkommor. Om ja, testa att närma dig den vännen lite försiktigt. Du kan eventuellt börja med att skoja lite, men akta så du inte gör det för mycket på din egen bekostnad och känner att du sviker dig själv. Typ "åhh jag blir så trött på mig själv, jag har ett sånt stört uppskjutarbeteende. Så fort något är jobbigt så gör jag andra grejer", det är inte så hardcore. Men en true emo nappar. Akta dig för emo-hurtbullarna: träningsnarkomanerna. De är också ångestdrivna men på ett sätt som ger omgivningen dåligt samvete. Skit i dom. Minns när Werkin Girl och jag snackade om detta första gången, det var ett år sen typ. Då hade vi haft ett långt uppehåll i vårt umgänge eftersom vi båda hade mått kassy. Jag bad om ursäkt och ba "förlåt, har varit en dålig vän, har mått lite dåligt och skaffade en pojkvän som tog hand om mig" och hon ba "ja ehhh jo jag har också mått lite dåligt" och sen visade det sig att hon hade suttit som en sten i en fåtölj de senaste två månaderna och jag hade legat som en sten i min killes säng. Då kunde vi lättare va ärliga liksom.

Alternativ nummer två är att ta en vän som är vettig och sund men inte emo. Det finns ju sånna. Bra människor med kloka värderingar men som tror att ångest är det man känner när man tappat bort sina nycklar typ (lol). Säg klart och tydligt till denna person att du har mått dåligt men att du inte vågat visa det för hen. Säg bara inte luddiga saker som att du haft "ångest" eller "varit deppig" för de kommer tolka in det på sitt eget emobefriade sätt och tänka att du borde rycka upp dig. Ge exempel. Typ "jag känner mig ledsen hela tiden utan anledning. Jag ser ingen mening med att gå upp ur sängen så jag ligger här hela dagarna. Detta gör att jag känner mig ännu sämre" eller något annat tydligt och lättbegripligt. Sen måste du lära personen att tolka dina signaler. Detta kan vara jobbigt för då släpper du in hen innanför din mur som du har byggt upp. Exempel:

Jag har en vän som är underbar. Han är rolig och skånsk, godhjärtad och tänker på alla. Han har aldrig haft ångest men är smart och empatisk. Förr i världen sa jag att jag mådde dåligt, varpå han tvingade mig att gå ut och dricka öl med "gänget" och krama mig och skicka snälla sms om vilken bra person jag var. Detta hjälpte naturligtvis inte. När jag mådde riktigt dåligt ställde jag också in alla våra träffar vilket ledde till att vi bara sågs när jag mådde bra. Så han fattade aldrig riktigt när jag mådde dåligt (förutom när han tog en taxi med mig till psykakuten och jag blev inlagd på LPT men det är en annan historia).

Han krävde för några veckor sedan att jag skulle berätta hur jag ville att han skulle finnas i mitt liv när jag mådde kasst. Fick då avslöja att ett bra tecken på att jag mår dåligt är att jag inte svarar på sms, att jag ställer in när vi ska träffas. Detta ska han alltså inte acceptera om jag ställer in för tredje gången för att jag är "trött". Däremot ska han inte komma rusande med nån jävla gruppaktivitet. Utan han ska skicka ett sms (orkar inte prata i telefon när jag är deppig) och skriva "jag kommer till dig nu. jag behöver inte gå in i ditt rum, vi kan vara i det gemensamma köket. du kan titta på tv, jag lagar mat, vi äter den och tittar på tv. vi behöver inte prata" Han blev mycket glad för denna instruktion! Vänner vill ju väl men tror att det man behöver är att "prata ut" eller dylikt. Det vill man sällan. Man vill bara vistas i en neutral miljö med nån så att man känner sig normal för några timmar. Detta bör man alltså KOMMUNICERA!

Detta kanske du borde testa Anonym? Dina kompisar kanske inte vet vad du behöver när du mår dåligt. Risken blir annars att du isolerar dig och skapar dig ett utanförskap som är onödigt och farligt. Risken blir också att du börjar ogilla dina vänner som inte är emos för att du inte känner dig förstådd, vilket blir väldigt tråkigt i längden. Vad tror du? Skriv igen till om det känns jättetungt! Maila går bra.

Kramar från Queen Of The Najt

Werkin' Girl

Nu ska jag berätta något för er. Nämligen något rörande det här med att jobba. För mig är det förenat med en helt bisarr skräck och jag svämmas över av otillräcklighetskänslor, prestationsångest otäcka skuldkänslor så fort det är dags att göra något jobbrelaterat. Vi backar bandet lite.

Jag har haft ett gäng extraknäck i mina dagar. Mitt första möte med arbetslivet var ett vikariat i tre veckor sommaren när jag var sexton år. Det gick bra. Jag sket i jobbet rätt hårt så som man gör när man är sexton, tror till och med att jag bad om ledigt sista veckan för att åka till emmabodafestivalen (haha!) vem tar ledigt en vecka när man fått ett treveckorsvick?? Så roligt. Så långt är allting bra, självkänslan intakt, livet och jobbandet flyter på utan några krusningar. Nästa jobb, som jag hade under gymnasiet, var i en liten butik som sålde kläder och heminredning till typ målgrupp fotbollsmorsa. Jag var mycket bra på detta jobb, som gjord för att kränga odd molly blusar och små stenar för sjuttionio kronor med orden HOPE eller LOVE inristade i sig. Jobbet var väl okej, eller det var skittråkigt. Men det var inte ännu ångestladdat. Halkade även in på lite andra konstiga jobbgig som påklädare, barnvakt och något enstaka servisgig som gick ganska smärtfritt. Mitt absolut värsta var när jag jobbade extra som demonstratör i butik, ni vet en sån som står i mataffären och bjuder på nån bullshit ny chipssmak eller kanske nån stekt korvbit som ska ha extra hårt skinn som inte spricker eller valfri annat idiotiskt attribut. Man blev alltså inringd lite hipp som happ för att jobba i något mystiskt köpcentrum på andra sidan stan man aldrig tidigare satt sin fot i, i en lysrörsflimrande kall mataffär där man skulle stå och säga samma dumma fraser om och om igen under åtta timmar till gubbar som svarade typ HÄHÄ du det får jag ta och fråga regeringen om först innan det blir nåt köp! Lyckligtvis tvingade min självbevarelsedrift mig att sluta med detta efter inte allt för många pass.

Det var efter detta som det uppstod... problem. Efter gymnasiet, ni vet när man plötsligt är utskiten i världen och inte riktigt vet vad man ska hitta på härnäst, började jag söka en herrans massa jobb. Eftersom jag inte visste vad jag ville plugga ännu tänkte jag att det bästa måste vara att jobba, spara pengar och fundera på vad som verkade bra. Sagt och gjort.

Redan på intervjun kände jag ett obehag. Detta är vad jag kan komma på den enda gång jag verkligen borde litat på den där berömda magkänslan (den brukar oftast leda mig fel så det är bäst att inte lita på den, min magkänsla säger ju till mig att jag borde dö ca en gång i veckan lol). Jag vände ut och in på mig själv för att imponera på de två chefer som satt mitt emot mig i det lilla bleka konferensrummet. Och något måste jag ha gjort rätt, för trots att jag varken hade körkort som de krävde eller i princip några relevanta meriter alls anställde de mig. Det var där min tid som kontorsråtta började. Det var ett litet kontor där de anställda räknade minuterna tills klockan slog fem och man fick sticka därifrån. Missnöjet pyrde överallt. Men det märkte jag inte först. Jag var alldeles för yr av att plötsligt ha en personalbank på trehundra pers att förfoga över, att jag av någon märklig slump plötsligt hade en hög med visitkort med mitt namn på att dela ut till de som var intresserade, att jag hade ett direktnummer som gick till ett eget kontor?! Så märkligt. Jag var nitton år och klädd i jeans, blus och kavaj.

Det första som hände var att jag blev satt av en av cheferna att "kolla" mina kollegor. Det vill säga dubbelkolla det jobb de gjorde så att ingen hade "fuskat". Det var ständiga gräl mellan cheferna och de anställda, ständigt konstiga hot och lockelser om vart annat. Efter typ ett år bestämde jag mig för att säga upp mig. Jag tog ett prat med mina chefer i enrum och berättade att jag hade mycket i mitt privatliv (true) och att jag hade beslutat att gå. Det slutade med att jag skulle stanna men på deltid. De var väl egentligen väldigt tillmötesgående av dem, bara det att jag verkligen inte ville vara kvar. Men av någon anledning stannade jag. Det visade sig ganska omgående att det här med att vara den enda på kontoret som jobbade deltid inte var speciellt härligt. Mina nya arbetsuppgifter var mer administrativa och jag fick en ny arbetsplats ute i receptionen. Plötsligt beslutades det att jag inte fick äta lunch samtidigt som de andra. Efter några veckor bestämdes det plötsligt att jag inte heller skulle vara med på trefikat utan att jag fick ta min fikapaus efter att de andra var klara. Någon måste ju "vakta dörren". Ett antal andra incidenter följde och jag mådde allt sämre på det där jävla jobbet. Till slut sade jag upp mig. Jag hade en månads uppsägningstid. En vecka innan jag skulle sluta blev jag sjuk. Det var en fredag. Efter att ha pratat med min kollega och sagt att jag inte kunde komma in fick jag ett samtal av min ena chef som skrikande konstaterade att jag hade "svikit alla" och "lämnat hela kontoret i sticket", att jag "förmodligen inte ens var sjuk utan bara inte pallade trycket under högsäsongen", att jag "inte kunde vänta mig några vidare referenser" från honom och så vidare.

Måndagen som följde var jag fortfarande sjuk men gick till jobbet med ett läkarintyg i handen för att prata med den chef som hade ballat ur så överjävligt. Jag ville prata med honom för att berätta att sättet han betett sig på hade gjort mig skitledsen och att det kändes orättvist. Att det inte kändes bra att jag skulle sluta och att detta hade hänt en vecka innan. Vårt samtal den förmiddagen slutade med att han stod upp lutad över bordet och skrek medan jag hade fullt sjå med att inte börja lipa. Det gick sådär, och resten av dagen var en helvetes jävla pest som jag trots allt uthärdade. Liksom resten av min sista vecka. När den var över var jag så sjukt jävla lättad att jag började gråta på bussen på vägen hem. Blev så JÄVLA full den kvällen.

Ett år efter att jag slutat på helveteskontoret var jag tvungen att kolla efter ett nytt extraknäck inför sommaren. Fick ett bra jobb i butik, bra lön, chillat och ganska kravlöst men helt okej kul. Bara det att jag ganska snart upptäckte att detta psyke inte längre var byggt för att jöbba. Varje natt innan ett jobbpass kunde jag inte sova och hade vansinnig ångest. På morgonen grät jag alltid och fick panikångest som rätt ofta resulterade i att jag kräktes innan det var dags att dra och jobba. En morgon i början av sommaren försov jag mig. Jag fick panik och ringde jobbet, sa att jag var på väg och att jag skulle skynda mig. Sedan följde den värsta panikångestattack jag haft i mitt liv. Låg på golvet i badrummet, hyperventilerade, kräktes, grät. ja you know the drill. Jag ringde till jobbet igen och sa att jag mådde dåligt och att jag inte skulle kunna komma alls. Hela den dagen låg jag i sängen och grät. för att jag kände mig så jävla dålig som sjukat pga "var så jävla klen i psyket" snarare än att jag mådde dåligt överhuvudtaget Efter det tackade jag inte ja till fler pass, men jag sade heller inte upp mig. I slutet av sommaren lades jag in på en psykiatrisk avdelning. När jag var där fick jag ett mail av min kontaktperson på jobbet som skrev att hon hade "lagt mig i ej-aktiva-mappen" då de behövde folk som kunde jobba mycket oftare än vad jag hade gjort senaste tiden och att hon mailade för att jag inte hade varit så svår att nå på telefon. Det var en enorm lättnad.

Igår gjorde jag mitt första jobbgig sedan dess. Det är ett roligt illustrationsjobb tillsammans med två underbara personer som jag är nära vän med. Det har varit jättekul att prestera och känna att det går bra, men jag märkte ganska snabbt att den gamla äckliga ångesten för att jobba sitter i fortfarande. Känner mig värdelös, har extrem prestationsångest och blir paranoid och tror att alla hatar mig. Vilket är helt sjukt. Jag vet att det är inbillning och att jag är skitduktig och att de jag jobbar med är världens snällaste. Jag vet att de ville jobba med mig för att de tycker att jag är grym. Men ett emopsyke verkar ju göra ALLT för att förvränga sanningar. Önskar bara att jag kunde dumpa emoskiten och tjäna lite cash helt odramatiskt som omväxling :-(

Min pseudonym på den här bloggen har alltså som ni kanske fattar ingenting med att jag älskar att jöbba att göra. Nänä. Den kommer från titeln på en låt som de dagar jag känner mig stark och fri får fungera lite som en Anthem.

LIKE A CHEETAH IN THE JUNGLE 
BUT I'M MOTHERFUCKING FASTER



/WERKIN' GIRL

2013-11-11

Mensvärk!!!!!

Snaaaaaaaaaark vilken tråkig blogg detta är!!!!! Eller så är det mitt liv som är trist vad vet lilla jag? Vi emos hittar ju alltid anledningar till att ligga kvar i sängen. Min anledning idag: mensvärk. Alltså fy fan! Jag har jätteont. Massa pain. Går dubbelvikt. Nu ligger jag i sängen på spikmatta och skjuter upp allt jag borde göra. Vissa saker kan jag ju faktiskt göra härifrån men orka. Tänkte skriva ett klokt och roligt inlägg om mens men smärtan blockerar min hjärna. Blev visst bara klag. Ajöss / QotN

Den oförlåtliga ställningen


Finns det _något_ försvar för att föreslå den så kallade sextionian som position när man idkar samlag? Det finns nog ingen ställning som får en ett känna sig så dum. LOL det är typ som att ett kåt barn har kommit på den... Hela grejen med att man ska "klättra upp" personen man ligger med och placera röva över dens fejs, oftast följt av lite justerande fram och tillbaka så att båda kommer i rätt höjd, för att sedan påbörja ett hetsigt slick- och sugkalas ackompanjerat av diverse stönanden och grymtanden. Också problematiken med att en av de inblandade oftast segar efter och bara ligger och recievar (oftast snubben) med ens vajazzle hoovrandes ovanför sitt ansikte, och slutar prestera tillbaka. Tänker tillbaka på de tillfällen jag tagit initiativ till denna ställning själv under påverkan av någon slags sexuell hybris och kanske lite för mkt alkohol. Förmodligen förekom detta mest när man var tonnåring och typ trodde att bra sex = så många ställningar som möjligt på så kort det går. ÅÅÅÅhhh

/WERKIN' GIRL

Föräldrar

Det är alltså FARS DAG idag. Inte för att jag bryr mig ett skit om den här typen av "högtider" men det får ju en att reflektera lite över den relation man har till sina föräldrar om inte annat.  I sturegallerian tidigare under veckan dök det upp en reklamaffisch med en bild på en svart spetstrosa på och texten "Please, please him. Fars dag 11/11" HUR SJUKT. På Instagram har jag sett att folk har postat bilder på sina fäder och skrivit typ mitt livs första kärlek: pappa under, lol. Många har lagt upp bilder på sina farsor när de är unga. När de är barnlösa och fria. I ett annat liv. Livet innan vi, deras barn, kom in i bilden.

Jag kollade på gamla familjebilder i förrgår. Så märkligt när man hittar en av de där bilderna, kanske någon bild från en semester i valfri europeisk stad där ens föräldrar är unga och nykära. Morsan i röd högt skuren baddräkt och farsan i en tajt ljusblå t-shirt och med en cigarett i handen. Innan allt det andra hände och de fick barn tillsammans och belånade sig och bråkade om att byta till vinterdäck på bilen.

Det är som att man får en glimt av något hemligt.
Den där hemlisen som är vilka de var innan mig. Vilka de var då. Vilka de egentligen är. Och kanske framförallt, vilka de var när de var lika gamla som jag är nu.

/WERKIN' GIRL