2014-09-16

Ny åkomma

Kära emos och emoanhängare.

Idag slår jag mig ner här framför min datormaskin för att berätta för er om min senaste hudåkomma. Ett steg framåt, två steg bakåt. Ja ni kanske minns mitt senaste hudrelaterade inlägg, det där som handlade om att allt var bra?

Hm, nu är det inte bra längre.
Det är mycket dåligt.

Under sommaren fick jag några fruktansvärt fula utslag kring näsvingarna. Röda irriterade flagande saker. Omöjliga att med hjälp av diverse fuktsalvor bli av med och omöjliga att täcka över med smink på ett vettigt sätt. Jag tänkte att jag för första gången i mitt liv drabbats av något jävla eksem. KUL. Andra människor nickade igenkännande när jag sa just detta ord, eksem, och beordrade mig att smörja med hydrokortison på ett vänligt men bestämt vis. Så det gjorde jag. Det skulle jag inte ha gjort.

Utslagen blev värre. Större, torrare, rödare, och jag fick dessutom små hemska varblåsor. Det spred sig nedåt  och dök upp på hakan. Jag fick panik. Orkar ej fler motgångar med huden i fejset. Tänkte saker som: Varför jag?! och nu ger jag upp!! det spred sig ännu mer. Plötsligt dök röda fläckar upp i den tunna huden under ögonen.

Desperata googlingar ledde mig till att tro att det jag drabbats av var rosacea. Med andra ord en jävligt dum idé att smörja på en massa hydrokortison. Förvirring dock när jag läser att det är ganska ovanligt att rosacea drabbar folk under trettio? Att det oftast dyker upp på kinderna? Att det är mycket likt men på helt fel ställen? Googlandet fortsatte och jag leddes till att misstänka att det jag drabbats av var dermatit. En märklig hudsjukdom som oftast drabbar unga kvinnor till följd av överanvändning av hudprodukter och makeup, och ibland som följd av... ja ingenting. Orsak: okänd, alltså. I många fall.

Har inte känt mig så ful som jag gjort under denna period på länge. Känt mig så JÄVLA ful!!! Ni vet hur det känns när man får skit runt munnen och näsan, fy satan det är verkligen sämsta stället. Knappt lämnat hemmet utan att omsorgsfullt täcka det fula med smink, trots att jag vet att det förmodligen bara förvärrar situationen.

Idag hade jag i alla fall tid på en hudläkarmottagning, god bless it. Inte en dag för tidigt. Det tog ungefär femtion sekunder innan läkaren jag träffade ba: "DU HAR PERIORAL DERMATIT! DETTA SKA VI LÖSA! JAG SKRIVER UT ANTIBIOTIKA, DET KOMMER BLI BRA!" Åååååh alla gulliga människor i världen, jag blev så lycklig av att höra dessa ord att jag nästan började böla. Ännu lyckligare blev jag när jag på apoteket upptäckte att jag kommit upp i frikort = betalade noll kronor för tabletterna och passade dessutom på att plocka ut mina trotjänare cymbalta för den totala summan noll kronor.

Någon annan som har erfarenhet av dermatit? Nu ska jag käka två tabletter Tetralysin om dagen i tre månader och så håller vi/jag tummarna för att det blir bättre snart. Hoppashoppashoppas.

Kram på er.
/WG

2014-09-11

Exklusivt behind the scenes

Kära emos

Har nu gått två veckor på psykkursen. Har velat blogga massor varje dag men det har varit så fullt i min lilla skalle att det inte har gått. Men vad ska jag säga. Jag har stretat emot, tänkt att jag ska bli hudläkare eller kanske gynekolog. Men såhär kul som de här två veckorna varit har jag fan inte haft på fem år på läkarprogrammet. Så det är väl bara att krypa till korset. Psyk är så kul. Intressant och intellektuellt stimulerande. Kollegorna är något udda men sympatiska och intelligenta.

Jag var så rädd förra veckan för att denna terminen skulle bli helt åt helvete. Vi började nämligen med föreläsningar och seminarier och stämningen i klassen var minst sagt udda. På introduktionsföreläsningen fnissade gänget av coola sköna normala killar nervöst och frågade om det var så att patienterna brukade ha vapen med sig. Om lobotomi fortfarande användes. Hur man skulle göra med larmet. Ni fattar. Jag kände mig ledsen och ffa äcklad och alienerad från detta gäng av idioter. Nån sa "alltså detta är ju rätt så vanligt, det kan ju vara så att JAG faktiskt KÄNNER någon som är psykiskt sjuk" och jag ville bara skrika åt dom. Jävla cpn alltså. Är det ingen som varit deprimerad i min klass eller? Men grejen är att jag ger ju inte heller sken av att vara särskilt deprimerad så det kan ju rent teoretiskt vara så att alla går runt och har div inläggningar och ångestattacker i bagaget. Men inte säger nåt liksom. Tror dock inte det. Skitsamma, jag behöver inte tillbringa så mycket tid med dom så det spelar ingen roll. Men jag var provocerad och rädd att det skulle vara samma stämning på avdelningarna bland personalen där. Raljerande och nedlåtande.

Som tur var har jag än så länge motbevisats. Personalen på psyk är fan toppen. De konverserar med uppenbart galna människor på ett respektfullt och ödmjukt sätt, och när patienten lämnat rummet är tonen densamma. Skönt. Vet inte var jag ska börja riktigt, men jag ska ge er lite anekdotisk kunskap som jag förvärvat idag:

Överläkarn på avdelningen jag är på är en speciell typ. Han verkar intresserad av psykiatrins historia och berättar gärna om historiska studier och behandlingsmetoder. I någon historisk artikel hade han läst om en daterad fiffig blandning av preparat som han sedan testat på sina patienter med gott resultat. Såhär: när bipolära eller psykotiska patienter är uppvarvade och maniska finns det ofta drag av paranoia och de sällan särskilt sugna på att ta olika piller. Som tur är, eller vad man ska säga, så är det inte heller helt ovanligt att dessa patienter är som man säger "begivna på flaskan". Dvs, är lite småalkade. Då ordinerar ÖL xx följande blandning av orala droppar

Heminevrin (sederande)
Iktorivil (bensodiazepin)
Theralen (antihistamin)

dvs HIT.  Var för sig smakar dropparna illa men tillsammans bildar de en vackert blå vätska som smakar som Jägermeister och ger lugn och skön sömn inom en kvart. Tjusigt tycker jag

En annan konsekvens av veckan är att jag slutat tvärt med ergenyl. Jag är ordinerad samma doser som patienter som är rejält aggressiva och uppvarvade. Det känns faktiskt inte rimligt. Än så länge har jag inte märkt något dåligt. Är lite piggare kanske, men det kan vara en effekt av att jag har kul också. ni kan ju säga till om jag verkar överdrivet självsäker


skoja


Snart val hörrni. Kan inte tänka på det utan att få yrsel av nervositet. Längtar till på söndag då man kan supa och fira.

Puss och kram från med kand Queen of The Najt



2014-09-01

Källa: mig själv


Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Det var längesedan nu jag vaknade med ångest i kroppen. Förlamande skräck och det man kallar för "en klump i halsen", det där oroliga som fladdrar äckligt i varje liten vrå av kroppen. Näääähh nu var det längesedan. Jag tänker varje dag på att det är så stort att jag kan må bra, dag efter dag. Att jag är på noll igen. Inte plus, inte minus, utan noll. Lika glad som jag vågar känna mig över detta är jag rädd att det ska börja svikta, noll är farligt nära minus som ni vet. Det finns inga garantier på noll just förutom att det är ett slags limbo. Men det går bra hittills, det går okej. När jag får panik eller oro trappar jag ner på aktiviteterna, jag garderar mig med en spliff och en tablett om jag är rädd att inte kunna sova, jag aktar mig för att ljuga för mycket och försöker vara ärlig med omgivningen. Vägrar vara ensam i detta längre.

En annan sak som ploppade fram igår var att jag insåg att det ganska exakt är ett år sedan jag låg inlagd på psyket. Jag spenderade de där sista dagarna av sommaren i landstingets lakan på en institution med låsta dörrar och vak. Det var varmt fortfarande, jag såg bilder på instagram där mina vänner badade och var på konserter. Men jag satt på den inglasade balkongen och försökte undvika all kontakt med de andra patienterna. Då trodde jag att jag hamnat vid världens ände. Jag märker nu, ett år senare, att det var fel. Men i nästan ett helt år efter det har jag fortfarande trott att det var så, och när jag väl hamnade vid världens ände var det väldigt svårt att ta sig därifrån.

Det var allt för nu. Fint att vara tillbaka!
/WG

2014-08-28

Uppdatering från limbo



Här kommer jag och bryter radiotystnaden lite. Ja, vi föll av bloggvurmen lite, kanske är detta ett startskott på ännu en vända eller så är det ett litet undantag från tystnaden. Tiden får utvisa. Jag skriver ner några saker nu i punktform, bara för att upplysa om vad som hänt i livet senaste tiden.

1. Jag har slutat skolan
2. Jag är arbetslös (typ)
3. Jag tar mina mediciner (90 mg cymbalta every day)
4. Ett långt förhållande har tagit slut. Ja, det stämmer, det visste ni inte om mig men jag har haft en boyfriend senaste två åren. Jag har inte velat skriva om det för jag vill inte dra in honom i emosfären vilket ni kanske förstår, men nu har vi gjort slut och det betyder att jag är en single lady igen.
5. Sedan jag blev single lady har jag mestadels utforskat fördelarna med detta
6. Jag har dessutom träffat en person som gör mig mycket glad och jag hänger runt med denne individ dag och natt sedan en tid tillbaka
7. Jag är inte så olycklig längre. Senaste gången jag var riktigt fetolycklig och emodriven var i mars. Sjukt va!!!
8. Jag går inte i terapi längre
9. Jag är pank
10. Jag super inte lika mycket längre. Ibland drogar jag lite men det känns okej.
11. Sommaren har gjort att min ofrivilliga viktuppgång har reducerats med sju kilo. Utan att ha lyft ett finger. Olycklig = fet, lycklig = smal?? I mitt fall. Irri.

Nu är det väl höst. Jag tänkte häromdagen hur rädd jag var för den här sommaren, speciellt när min långvariga relation tog slut, jag var så rädd att falla över kanten igen för jag vet att sommaren är en vansinnigt svår tid. För några dagar sedan konstaterade jag att det nog är höst nu, eller åtminstone snart. Och det betyder ju faktiskt att jag klarat det. Jag överlevde sommaren.

Ska nu bara överleva hösten också.
På återseende!
/WERKIN' GIRL

2014-07-04

Tyck synd om mig

Hej mina små emos

Jag mår inte så bra. Jag har så ont i huvudet och är så rädd att jag ska ha något syndrom. Ont i kroppen också. Och mår illa. Och så är jag nere och ledsen och hängig och vill inte göra nåt. 

Oj jag har så mycket att skriva om mig själv som vanligt men kan iaf säga att jag har flyttat. Det var fruktansvärt jobbigt. Och det är jobbigt nu också. Allt är äckligt och luktar äckligt och jag måste sprita mig efter att jag tagit i något. Och nu har jag en grej som gör ont i halsen också. Och mardrömmar drömmer jag. Inatt om att jag var älskare åt en man som målade en flicka som låg på en säng av fjärilar som långsamt förruttnade. Hon skulle också förruttna snart men det visste hon inte. Tolka det om ni kan. 

Jag har så ont i min kropp och i mitt lilla huvud och i själen. Jag hade en vision om att jag skulle fladdra runt här i löst sittande klänningar och måla akvarell och gosa med våra kattungar. Istället svettas jag och sover två timmar i taget och har så ont. 

Kram från QotN 

2014-06-29

Samma samma samma

Tjoho 

Lyssnar på en playlist som jag fick fram genom att googla "sexy rnb playlist" men är besviken! Jag behöver tips!!! Det ska va i stilen touch my body on the floor och lollipops och cigars on ice osv osv osv

Jag packar. Det är tråkigt. På tisdag flyttar vi. Jag är nervös och panikig (i torsdags hade jag knäppaste panikattacken!!!! så längesen) och är otrevlig mot min kille och drömmer stressdrömmar om katter. Jaja snart får jag vila. 


Fråga: är detta verkligen en rimlig mängd tabletter för kvinna 24? Det är exklusive sömntabletter och benso obviously. 


Puss från mig QotN 

2014-06-25

Uppdatering

Sitter på en obäddad säng i mitt lilla lilla korridorrum. Det är grejer överallt. Jag har ett litet ångestpirr i magen. Är fladdrig liksom. Det är lite som känslan inför nån stor prestation kombinerat med att nån självömkande gråt är nära nära. Nu ska jag flyttpacka. 



Innan jag flyttade till den här korridoren flyttade jag en gång i halvåret i tre år. Varje sommarlov och jul hade en gnagande oro om att jag måste hitta ny bostad. Och varje gång har det löst sig! Och den sista månaden inför varje flytt har jag kommit att hata dåvarande bostad och straffa den för att jag inte fått bo kvar genom att smutsa ner och strunta i den. Nu är det inte så! Nu har jag valt att flytta av egen fri vilja. Ihop till en stor härlig lägenhet tillsammans med den finaste människan i världen. Det känns stort och högtidligt. Men flytten väcker också minnen av andra flyttar vilket ger mig en stress. Jag älskar trygghet och kontinuitet och hatar förändringar. Så detta med att flytta är ett mycket traumatiskt kapitel för mig, trots att denna flytt är härlig och bra. 

Hanterar denna flyttstress med att sova och isolera mig. Helt ok. Tror att jag har en lätt dipp som jag ska fixa till medicinskt genom att öka venlafaxin. Onödigt att sova såhär mycket. Men nu ska jag i alla fall packa. Packa och lyssna på gamla sommarprogram. Känns tryggt och bra. 


Hudnytt!!! WG och jag var på Åhlens och skördade tusen små test från dyra märken! Så kul! Detta är resultat från de jag testat hittills (OBS att det handlar om ca 2 användningar så det är svårt att utvärdera på riktigt men ändå) 

Kiehls midnight recovery eye
Enligt Kiehlskvinnan ska den "reducera fina linjer, minska svullnad och mörka ringa under ögonen" detta genom "ökad blodcirkulation". Detta föreföll något märkligt eftersom ökad blodcirkulation nånstans ger mer svullnad!? Men hon gaggade nåt om lymfan och flöde och ja testet var ju gratis.. Resultat: hade puffigare ögon än nånsin när jag vaknade!! (Jag är alltid väldigt observant på puffning under ögonen eftersom jag ett tag var väldigt svullen och då trodde att jag hade njursvikt.. Orka mig själv alltså). Linjerna var ju lite mindre pga svullnaden och de mörka ringarna var som vanligt. Klart IG för denna produkt mtp att den kostar en miljard för typ 15 ml

Advanced Night Repair från Estee Lauder 
Luktade gott. Kändes lyxigt (så jävla dyrrrrrtt!. Huden var väl fin på morgonen. Det blir ett VG. Varken minus eller plus

Dermalogica daily microfoliant
UNDERBAR! Känner mig precis lagom peelad! Det är liksom mekanisk peeling som är extremt lätt, kornen är som bakpulver typ, och så kemisk peeling med nån syra. Huden är lystrig och mjuk. Älskar den!! Dock: dyr. Vet nån om det finns nån billig variant av denna? 


Puss å kram alla! /Queen Of the Najt

2014-06-23

Lite om huden

Hallå mina små krambjörnar. Hoppas nihar det okej där ute i världen nu när det är sommar, och sommaren är ju som vi alla vet den värsta tiden att vara emo på. Jag har det okej. Jag håller mig i skinnet. Men mycket har hänt senaste tiden som kommer att förändra livet ganska drastiskt och det är aldrig bra för en emosjäl, snarare kan det sätta en ur spel på de mest fantasifulla sätt.

Jag hanterar förändringarna med att
1. Dricka jättemycket
2. Nästan aldrig vara ensam för att undvika att börja lipa
3. Låtsas som ingenting

Min pappa hanterar förändringarna genom att
1. Ge mig ett skitdyrt smycke

??? Livet.

Nå, min avsikt är egentligen att skriva lite om hudvård. Om och om igen hör man folk blabba om att DET VIKTIGASTE I ENS HUDVÅRDSRUTIN ÄR RENGÖRINGEN!!! Man kan ju bli trött för mindre. Men, vad jag insett senaste månaderna, är att det stämmer. Trist va? Detta tjat om rengöring har i mitt liv bidragit till att jag tvättat sönder min hud, behandlat den som en dammig matta som måste piskas ur och rengöras med hårda kemikalier, ba kört liksom. Det ska man inte göra. Jag har ett nytt förhållningssätt till detta med rengöringen och det kan sammanfattas i några enkla punkter.

- Rengöringen ska vara mild. Alltså JÄTTEmild.
- Oljor (de flesta) som man har i mat kan man också ha i fejset.
- Allt som löddrar, skummar eller fluffar kan du glömma.
- Att följa upp rengöring med en varm urvriden tvättlapp är underbart, både känslan av det och effekten.
- Rengöringen av huden måste ske varje kväll. Undantagslöst. På morgonen kan man välja lite efter hur man tänker att ens hud vill ha det, men undantagslöst varje afton.

Det är möjligt att denna lista kan låta banal. Ni har hört det förut, osv. Men grejen är att jobba MED huden och inte MOT den. Detta kan inte nog understrykas! Var inte taskig mot den! Den kommer att taska sig tillbaka då! Ni vet ju hur jag haft det: Torr, fnasig som sjutton, inte mycket pormaskar etc men finnar både här och där. Dessutom är jag en manisk pillare och kan bara inte låta saker vara ifred. En mycket dålig kombination. Nu för tiden, efter att ha vänt upp och ned på mitt förhållningssätt till den stackars ansiktshuden, kan det bäst beskrivas på detta vis: I princip inga finnar (ÅÅÅHH drömmen!! har väntat så många år på detta!!!), inte torr och squeeky utan mjuk, medgörlig och elastisk. Inget fnas utöver nån enstaka liten yta som cp:ar sig ibland. Hudtonen är helt ok, har mycket små pigmentförändringar och ärr från acne och annat hemskt vatten som runnit under broarna, och det är väl just nu mitt största problem.

Alltså!! Fattar ni! Mitt största problem är hudtonen!! Som dessutom inte är speciellt jävlig! Så lycklig över detta. Jag skulle kunna skriva vad jag använder för grejer här, det kanske ni vill, men det jag mest vill belysa är att jag ändrat förhållningssätt till den stackars huden. Vi är kompisar nu. Jag tar hand om min vän när den mår dåligt istället för att straffa den med klösande, hårda irriterande medel och vätskor och strippande rengöring. Förstår ni?

Kramkram
/WG

2014-06-17

Pubertalt emo

Jag brottas med en insikt just nu. En insikt som jag tydligen glömmer bort hela tiden så varje gång jag inser det på nytt känns det som första gången.

Insikten är: Ibland när jag ligger med någon så blir jag lite kär.

Inte alla. Absolut inte. Men: Vissa personer. Såhär: Hade jag inte legat med personen så hade jag inte blivit lite kär. Men om jag ligger, ja då rullar det igång. Med "lite kär" menar jag typ, lite förälskad, så det värker lite, man är intresserad och lite fixerad.

Varför!!! Är det för att jag är tjej? Är det för att jag är människa?? Man kan ju bli förbannad för mindre.
/WG

2014-06-16

Moodboard


Börjat träna!


Jaha d va ju tur att ens omgivning alltid stöttar en :S

Har ledig dag! Ledig från urtråkiga hemtjänsten. Ska kanske färga mitt hår rött men vill inte se ut som en galen tantalura som håller på och matar kråkor och bränna örter och sånt. Vill mer se ut som Lana del Rey men ja ni vet läpparna.. Åh vill unna mig restylane i läpparna sådär snyggt snett som hon har. Så länge får jag hålla mig till tigerbalsam men då luktar man muskelsträckning och vem vill hångla med en muskelsträckning!

Min kille vill! Han är underbar! Har skaffat en rolig app så man kan ta bilder med timer och detta innebär naturligtvis nakenbildsbonanza :)))) och min kille ger ljuvlig poetisk och snuskig feedback. Älskar honom för detta för jag känner mig som kate Moss nu hehe. Nej inte Kate Moss utan nån me sexappil. Scarlett såklart. Ska bildgoogla henne nu. Puss

/QotN 

Världens bästa flickvän






2014-06-15

En god öl



Nu sitter vi och söndagsölar. Längesen vi livebloggade insåg vi. Vi mår bra vi är lite trötta. Kramis

Dejta i telefonen

Jaha jag har skaffat appen Tinder. det är en jätteytlig dejtingapp där man helt hjärtlöst trycker ja eller nej på fölk baserat på hur de ser ut. Trycker båda parter ja så kan man börja chatta. Ja ni fattar grejen.

Grejer detta lett till:
1. Jag får mycket bekräftelse.
2. Det plingar mycket i telefonen
3. Jag känner en lätt avsky mot sk "snubbar"

Anledning (eller en av dom) till nr 3 är att snubbarna på tinder har så sjuka bilder. Det finns några olika kategorier som verkar överrepresenterade. Det är dessa:

1. Kille som hänger med djur. Oftast hund, men även katt, häst, tiger (fattar ej detta, det finns väl typ bara 2000 tigrar kvar i hela världen? hur fan kan så många killar på tinder ha träffat en tiger?), kamel.
2. Kille som golfar/åker skidor/surfar/seglar
3. Kille som hänger med nån tjej? Typ sitt ex från midsommar förra året. Eller ibland, kille som hänger med en grupp tjejer typ som att detta skulle signalera: Jag är kompetent, tjejer gillar mig, jag har tjejkompisar!!!
4. Kille med bar överkropp
5. Kille med gitarr/kille med trummor/kille som sjunger i en mikrofon
6. Kille i arbetslivet. Oftast: Militär, kock, fotograf, pilot, ibland läkare/sjuksköterska

Här är några exempel som jag rafsat ihop under ett par minuters swipeande.


Annan observation är att tjejerna på tinder typ aldrig har några attribut på sina bilder så som killarna. Killarna tar till ett attribut såsom en gullig hundvalp eller ett gevär men tjejerna ÄR själva attributet. Shiiiiiiitttttt man kan ju balla ur för mindre!!!!!! Detta är ingen världsomvälvande analys jag vet, men jag tänker tindra vidare så jag var tvungen att ventilera.

Adjöss
/WERKIN' GIRL

Ett positivt inlägg!!

Tjabba tjobi alla!

Här kommer ett POSITIVT inlägg! Med hopp! 

Har ej skrivit här på ett tag så kan sammanfatta senaste veckorna: gjorde mina tentor, hade svåra sömnstörningar, fick ordning på dom, var glad å kreativ, blev trött trött trött, började sova, konstiga sömnen återkom, började jobba kväll, sova på dan osv osv

Senaste veckan: somna tre fyra, sova oroligt till tolv eller ett. Vakna å va ledsen å besviken. Äta nån konstig mat, gå till jobbet å härda ut, hem å tillbaka till sängen

NEJ!! Stopp å belägg! Det är såhär det börjar ju. Oj oj oj man är så trött och man måste få vila, det är bra att sova, min kropp behöver sova och min hjärna behöver göra ingenting intalar man sig. Detta är FEL! Sömnen är ond och destruktiv! Att ligga i sängen en hel dag är inte att vara snäll mot sig själv, det är att vara jättedum och elak. 

Och nu mina vänner ska ni få höra! Igår insåg jag vart detta barkade. Bestämde mig för att bryta. Köpte god snäll söt mat som jag kan ha när jag vaknar. Gjorde ett litet schema. Började lyssna på en ny mysig ljudbok. Kom ihåg vad jag lärde mig i terapin om detta beteende: man måste staga upp dagen och ta sig upp och ut! Det är det absolut viktigaste. Så idag har jag gjort det! Ätit frukost, nu dricker jag kaffe och ska njuta av en god bok för första gången på ett år. Det ni! 

Kramar från Queen Of The Najt

2014-06-13

Tjockisen

Hallå där alla snälla gulliga emos.

Nu är det varmt ute och då kan man inte ha på sig lika mycket kläder. Det är både skönt och lite jobbigt. Jag tvingas på ett nytt sätt konfrontera att min kropp förändrats jättemycket sedan jag blev sjuk. att den förändrats jättemycket sedan jag började medicinera.

Så här har det varit. Nu ska jag säga det så att ni fattar vad jag menar med resterande text i detta inlägg. Jag har alltid tyckt om min kropp. Den har funkat, den har varit fin, den har inte varit för smal eller för tjock. Helt enkelt en snygg funktionell bil som man kör runt i. Ibland tjärvar den lite och ibland måste den in på service, ja ni vet. Men överlag, pålitlig och fin. Vikten har alltid hållit sig jämn, ibland något "för lite" som det heter, men jämn och pålitlig.

Nå, förra sommaren hade jag varit ett officiellt emo i ett halvår. Innan det hade jag varit ett relativt hemligt emo i ungefär två tredjedelar av mitt liv. Innan jag blev officiellt emo (dvs berättade för andra om hur det stod till och började äta mediciner) vägde jag mellan 50-55 kilo. Detta spelar egentligen ingen roll, men jag försöker förklara här hur det var och hur det är nu. Förra sommaren, alltså ett halvår efter att ha kommit ut ur emogarderoben, vägde jag 65 kilo. Jag väger mig nästan aldrig om jag inte måste, men jag tror att jag väger ungefär samma nu också. Detta betyder att jag under denna period gick upp 10-15 kilo i vikt efter att ha levt ett helt liv i en jämn och pålitlig viktkurva.

Byxorna passade inte längre. Tröjorna blev trånga och otrevliga. Brösten stora och typ missnöjda. Jag utropade förvånat och irriterad dessa nyheter för vänner, detta med att jag gått upp nästan femton kilo i vikt. Alla ba men det syns inte på dig!!! Det trodde jag aldrig!!!

Jag skiter i det. Jag skiter egentligen rätt hårt i vad jag väger etc, gillar min kropp lika mycket nu som innan osv men jag blir trött och ledsen när jag tänker på det, att en grej med denna process har varit att kroppen påverkats så mycket. Jag ser inte ut som jag brukade, och det är bara ännu en påminnelse om att jag inte är samma person som jag var förr innan jag öppnade dörren för det sjuka. Kanske inte var en gladare person eller en ehhh bättre person men jag var jag. Jag är fortfarande jag men en ny verison, en lite tjockare mjukare mer härdad version som är rätt jävla ledsen.

Nu är det alltså sommar och jag förundras återigen över detta med kroppen. Att den fortfarande känns så obekant. Den är fin, men den känns inte riktigt som min? Om ni fattar. Det är en påminnelse om allt skevt skit som hänt och som jag utsatts för och som jag utsatt andra för. Det är ett tecken på att tiden har gått. Allt det där.

Ta hand om er där ute,
/WG